Dubai bakom lyxen

Apokalyps Dubai

D

et ser ut som guldläge för Dubais shejker. Vis­serligen håller oljan i Dubai på att ta slut, men ekonomin blomstrar och det lilla emiratet räknar med att skaffa sig alla inkomster de behöver och mer därtill genom att göra sig till metropol för masstu­rister och affärsmän. Pengar är det ingen brist på.För varje oljekälla som sinar stiger oljepriset och ännu fler av Mellanösterns oljedollars investeras i Dubai. Och som om inte det är nog drar Dubai fördel av en annan mäktig drivkraft i världsekonomin – rädsla.

I essän ”Fear and money in Dubai” skri­ver författaren Mike Davis om hur Dubai lyckas få rädslan att arbeta för en accelere­rande kapitalackumulation. ”Varje gång mot­ståndet i Nigeria spränger en oljepipline i Nigerdeltat, en martyr kör en lastbil fylld av sprängmedel in i ett bostadshus i Riyad eller när Washington och Tel Aviv skramlar med vapnen mot Teheran, stiger oljepriset och därmed Dubais inkomster”.

Att det är just Dubai som attraherar så mycket av oljepengarna har att göra med emiratets fiffiga dubbellojalitet. Dels det nära samarbetet med USA, dels hemliga överenskommelser med diverse militanta islamistiska organisationer som skonar Du­bai från terrorattentat i utbyte mot en fristad för pengatvätt och kapitalöverföring.

DUBAIS SHEJK MOHAMMED har dessutom, för att vara på den säkra sidan, försökt förebygga alla eventuella hot mot sin vision, genom att jordbävningssäkra de konstgjorda övärldarna och installera ett för­svar mot ubåtsattacker vid undervattensho­tellet Hydropolis. Inget ska kunna hota de 15 miljoner turister som enligt planen invaderar Dubai 2010.

Frågan är bara: hur ska de komma dit, och var ska de bada?

Många färre kommer att ha råd att flyga när oljetoppen (peak oil) slår in och chock­höjer bränslepriset. Dessutom, och detta är det stora hotet mot Dubai, klimatförändring­arna är på gång att skaka om världen på ett sätt som tidigare aldrig skett.

Det är till exempel svårt att tänka sig att flyget kommer att klara sig undan en tuff koldioxidskatt när EU väl vaknar i klimat­frågan. Då är det hejdå till billiga charterre­sor.

Men låt säga att turisterna ändå tar sig till Dubai. Vad kommer de att möta?

ÄVEN OM HAVSNIVÅN bara stiger enligt de försiktigare beräkningarna blir det inte mycket kvar av stränderna på de konst­gjorda öar som byggts. Redan i dag har havsvattnet börjat tränga in och förstöra lan­dets få områden av jordbruksmark.

Och anta att havsnivån stiger enligt de mindre optimistiska beräkningarna. Då är det bra att Dubai byggt högt – hela staden riske­rar nämligen att dränkas.

Klimatförändringar verkar inte finnas över huvud taget på Shejk Mohammeds karta. Dubai är i sig en enorm provokation mot klimatet och idén om en ekologiskt håll­bar livsstil. All verksamhet bygger på ohämmad koldioxidförbränning där inget tillåts stå i vägen för lyxen. Till exempel flygs nyplockade blommor in till det sju­stjärniga hotellet Burj al Arab varje dag. Föga förvånande toppar Förenade Arabemi­raten listan över världens mest klimatfient­liga länder: Varje invånare släpper ut i snitt 43,5 ton koldioxid per år – mer än dubbelt så mycket som klimatvärstingarna i USA.

Lägg till det den smocka som oljetoppen och klimatförändringen tillsammans kommer att utdela mot världsekonomin och det är inte längre säkert att Dubai går en ljus framtid till mötes. Tänk i stället Mad Max, Flykten Från New York eller någon annan dystopisk film där kriminella gäng härjar i civilisationens ruiner.

Den excess i lyx som Dubai ägnar sig åt kan mycket väl bli det perfekta monumentet över det samhälle dom genom en skenande kapitalism och gränslöst ha-begär håller på att ta kål på sig självt.

david.jonstad@arbetaren.se

ARBETAREN 51-52/2006

Detta är en bilaga från tidningen Arbetaren. Den är producerad i samarbete med SAC:s U-info och är delvis finansierad med bidrag från Sida.

Vill du beställa fler exemplar? Kontakta i så fall:

SAC:s U-info

Box 6507

113 83 Stockholm

08-673 36 14

uinfo@sac.se

SVERIGES ANSTÄLLNINGSLÖSAS LANDSORGANISATION

SV. ANSTÄLLNINGSLÖSAS LANDSORGANISATION info@anstallningslos.se

Hur man bryter ned en fackföreningsrörelse. De flesta som haft med något fackförbund att göra har kunnat konstatera att fackens makt och förutsättning för balans på arbetsmarknaden har minskat under senare år. Allt färre människor ser facket som en självklar organisation att gå med i. Då arbetsmarknaden förändrats drastiskt och skillnaderna mellan rika och fattiga ökat dramatiskt sedan de goda åren under 1950- och 60-talen är det viktigt att analysera saken.Om vi ser fackens utveckling under 1900-talet så har det gått från en underifrån byggd folkrörelse till en toppstyrd organisation med heltidsanställda ombudsmän och administratörer vars verklighet har distanserat sig mer och mer från medlemmarna och deras intressen. Det har gjort att medlemmarna ser facket mer som en servicefunktion än som sin egen folkrörelse. Därav orsaken till att färre går på möten och istället ägnar sin tid åt att konsumera dokusåpor på teve för att hårdra det. Det har naturligtvis mest med den enorma individualisering som skett genom nyliberalismens allt hårdare grepp om samhället att göra.Socialdemokratin har själv bidragit till marknadsliberalismens intåg i Sverige genom Novemberrevolutionens avregleringar och EU-inträde, inflationsbekämpning och snack om ekonomisk tillväxt istället för jämn fördelning av resurserna i samhället. Det betyder att fackens egen politiska bas har undergrävt fackens utveckling till moderna rättviseorganisationer.Marknadsliberalismen har skapat ett utanförskap i form av arbetslöshet, sjukskrivningar, förtidspensioneringar med mera, i storleksordningen som vi hade på 1930-talet. Besvikelsen över att facken inte gör något resulterar i att många väljer att stå utanför. Eftersom fackets roll är att arbeta med arbetsmiljö, lönefrågor och andra arbetsplatsrelaterade frågor ser många medlemmar som står utanför arbetsmarknaden ingen mening i att vara fackligt ansluten. Facken skapar därigenom en konflikt mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. En helt onödig konflikt eftersom man borde utgå från medlemmarnas behov.Alliansen kommer nu att spä på denna konflikt då de vill höja a-kasseavgiften och sänka ersättningen. Tanken är att de som har anställning i respektive a-kassa ska betala högre avgift ju högre arbetslösheten är. Att det blir motsättningar mellan dem som har anställning och dem som inte har anställning i a-kassor med hög arbetslöshet, är inte svårt att räkna ut. Anställda och arbetslösa medlemmar inom samma fack som hamnar i konflikt med varandra kommer naturligtvis inte att kunna samarbeta i det fackliga arbetet, vilket kräver en solidarisk attityd till varandra. Risken för sprickor inom facken är överhängande. Skrupellösa arbetsgivare och kapitalägare gnuggar förmodligen sina händer i förtjusning.Fackföreningsrörelsen har mycket att lära angående sitt agerande, och lära om igen, när det gäller sin ideologiska bas. Tappar man sin ideologiska grund förlorar man identiteten och medlemmarnas känsla av delaktighet. Facken har i likhet med socialdemokratin blivit en medelklassrörelse för dem som lyckats hålla sig kvar på lönearbetsmarknaden. Retoriken att ”Alla ska med” blir då tom och innehållslös.Att ta bort a-kassans solidariska konstruktion kommer att bli en spik i kistan för fackföreningsrörelsen. En annan är att högutbildade som står utanför lönearbetsmarknaden tvingas ta låglönejobb i hushållsnära tjänstesektorn och kasta bort kompetens och CSN-lån. Att tro att enda lösningen är låglönejobb, samtidigt som Sveriges och kapitalägarnas vinster är gigantiska, är så långt borta från den fackliga idén som man bara kan komma.Om inte LO-TCO-SACO börjar mobilisera sina grupper till kamp kommer ombudsmännen en vacker dag att sitta i sina tomma organisationer och undra vad det var som hände. Mitt stridsrop till facken är egentligen inte, upp till kamp, utan – upp till bevis! - Är ni en folkrörelse eller bara en spillra av ert forna jag - ett gäng bekväma medelklassmänniskor, som är rädda för att solidaritet kanske innebär att resa sig ur sina bekväma positioner och ta klivet ut i det okända, på samma sätt som era föregångare för 100 år sedan?Sveriges Anställningslösas Landsorganisation har redan tagit klivet.
SALO, 061016Henrik Lund

BORGARES PROBLEM MED DEMOKRATIN!

BORGARE HAR ALLTID haft svårt att förstå demokrati. Historiskt har det handlat om att man tyckt att bara ”lämpliga och kompetenta” medborgare bör delta i beslut. Allmän rösträtt för män och kvinnor infördes först efter årtionden av kamp från de ”olämpliga”. På senare år har det snarare handlat om att minska demokratins makt. Enligt den borgerliga ideologin ska demo­kratin inte lägga sig i alltför mycket, det mesta som har med makt och pengar att göra klarar ”marknaden” av bättre. Det är därför vi idag har en expertstyrd riksbank, en av­reglerad finansmarknad och det är därför borgerliga ideologer gång på gång försöker föreslå nya ”expertgrupper” som ska granska politiken och föreslå lämpliga åtgärder.
Det här brukar ofta vara riktigt parodiskt.
Som när borgerliga ledarsidor på allvar tycker att en borgerlig nationalekonom som Lars Calmfors är lämplig att ”neutralt” före­slå vad som bör göras eller inte vad gäller arbetslöshet och trygghet.
Mer allvarligt är det när man lyckas få igenom tvångströjor i politiken som gör att ”utgiftstak” och ”överskottsmål” hindrar riksdag att genomföra en politik som mins­kar klyftor.
Saken blir ju inte roligare av att sådana borgerliga tvångströjor införts av s., dvs. Persson/Nuder.

MEN NU HAR vi en ny borgerlig reger­ing och plötsligt har tonen ändrats. I nylibe­rala DN kan man läsa att bara riksdagen ska ha makt att besluta, riksdagen är suverän, den som ifrågasätter riksdagens rätt att sänka a-kassan och förstöra försäkringen är ”ode­mokratisk”.
Sven Otto Littorin går leende alla pro­tester till mötes med orden ”ha, ha, vi vann ju valet”.
Plötsligt är demokrati något som hotas för att människor blivit förbannade.

DET ÄR KANSKE dags att förklara nå­got grundläggande. Demokrati är INTE val vart fjärde år, demokrati är en styrelseform där olika krafter slåss om utvecklingen VARJE DAG. Demokrati är olika makter som står mot varandra i öppen kamp. Å ena sidan finns den ekonomiska makten som utpressar politiken varje dag, å andra sidan finns miljoner löntagares krav på att få skydd och stöd mot denna ekonomiska makt.
Mellan dem finns miljoner människor som antingen inte får eller kan arbeta, lägg till gamla och barn och plötsligt ser vi en kittel av olika behov som ständigt möts och ställer krav på en stat. Att regera handlar om att ta ansvar för effekterna av sina beslut, fundera över om skrivbordstankarna verkli­gen fungerar i verkligheten. Och demokra­tins möjlighet att korrigera en regering är genom att visa effekterna av ett idiotiskt be­slut.
Det gjorde de svenska storföretagen när de spekulerade sönder den korkade fasta valutan 1992 (vilket var Carl Bildts stora prestigeprojekt).
Det gjorde miljörörelsen när den till slut efter år av kamp tvingade fram en folkom­röstning om kärnkraft.
Det gör fackföreningsrörelsen idag när man visar på de ekonomiska och politiska effekterna av att förstöra a-kassan och för­sämra för löntagarna.

BORGARE HAR SVÅRT att förstå de­mokratin. De stöder odemokratiska maktför­hållanden och låtsas som att de inte är något problem. Kapitalägares behov är viktigare än löntagarnas. Yttrandefriheten är mindre vik­tig än ägandets frihet (annars skulle borgare reagera på att 90 procent av all media är bor­gerligt ägd och styrd). Mäns behov är vikti­gare än kvinnors (därför får politiken inte ingripa med kvotering och en utjämningspo­litik).
Ideologiskt är borgare nakna när man diskuterar demokrati.

DET ÄR SANT att drygt 40 procent av svenska folket valde alliansen (inräknat alla som inte röstar) det ger en majoritet i riksda­gen, men det kan ju samtidigt betyda att 80 procent av folket är emot en sakfråga som regeringen vill driva. Om man då är döv in­för protesterna har man missat demokratins poäng.
En riksdagsmajoritet kan fatta beslut om att sänka löntagarnas levnadsstandard. Höjda avgifter och sänkta ersättningar drabbar de med lägsta löner högst. Formellt har inget fel begåtts.
Men det absurda är att om då löntagarna samlar sig och säger ”nej, vi tänker inte ar­beta under de här villkoren” dvs. om man går ut i en strejk – då kallas det ett hot mot de­mokratin.
En politisk strejk handlar om att man tycker priset man får för jobbet, blivit för dåligt. Löntagare säljer ju sitt arbete och har all rätt i världen att bestämma till vilket pris man vill sälja sig.
Om man INTE får göra det så har vi hamnat i en diktatur, att ifrågasätta politiska strejker och opinionsskapande mot en poli­tik, är att ifrågasätta själva demokratin.
Nej, det förstår inte borgare.

MEN DET BEGRIPER de fackliga le­dare, ja även de som idag är EMOT en poli­tisk strejk. De tror att den inte skulle lyckas, det är en ny kampmetod för landet, den krä­ver förberedelse och diskussioner och kanske lokala omröstningar för att fungera.
En politisk strejk är förvisso ingen medie­hype, det kommer att möta motstånd och protester från 90 procent av medievärl­den, och det är därför en kamp man inte får förlora.
Men jag tror de gör fel bedömning. Lo­kala fackklubbar runt om i landet säger också något annat. En kort politisk strejk skulle samla löntagarna, visa motståndarens riktiga ansikte.
Men det viktiga är att man är ense om att demokrati handlar om rätten att göra mot­stånd, även via strejk.

DÄRFÖR DEMONSTRERAR FACKFÖRENINGARNA den 14 de­cember. Deltagarna försöker visa regeringen att de leker med allvarliga saker när de för­stör för löntagare.
Och om Littorin bara fortsätter skratta?
Då fortsätter den demokratiska kampen. Tro inte att det blir tyst i fyra år. Nästa steg är strejk. Nån gång fastnar skrattet i halsen på den glade borgaren.

JOHAN EHRENBERG
johan@etc.se

DAGENS ETC # 48 2006

Bos-sida

Bos-sida

ETC - DET GODA NUMRET 2006

Radikala länkar:

www.VillageVoice.com den klassiska gratistidningen från New York, i vilken du kan läsa löjligt kompetent journalistik om allt från kriget i Irak till administrationens rackarspel.

www.IrinNews.org FN:s nyhetsbyrå, vars korrespondenter oförtrutet rapporterar från platser som mediebolagen inte ens kan placera på en atlas.

www.AlterNet.org Hundratals skickliga skribenter skärskådar allt från yttrandefrihet till miljö, oftast med fokus på USA.

www.SwedWatch.org Granskar hur svenska företag beter sig i utvecklingsländer. Det behövs.

www.FackligaNyheter.nu 15 svenska fackliga tidningar på samma ställe. Ett måste för dig som vill hålla dit ajour på arbetsmarknaden, och har tröttnat på att svenskt Näringsliv tycks ha passerkort in till många redaktioner.

www.QuickResponse.nu Granskar nyhetsrapporteringen om invandring, integration och främlingsfientlighet. En viktig service, med tanke på att journalistkåren fortfarande är etniskt homogen och staplar fördomar när tillfälle ges.

www.AllAfrica.com Jaså, det finns mer än AIDS, krig och svält söder om Medelhavet.

www.Latinamerika.nu Jaså, det finns mer än kokain, Copacabana och kursfall söder om USA.

www.Expo.se Granskar och kartlägger, enligt hemsidan, ”högerextrema och rasistiska tendenser i samhället”. Angeläget, inte minst med riksdagsvalet i färskt minne.

www.anstallningslos.se Sveriges anställningslösas landsorganisation (SALO) företräder så klart inte alla som saknar arbete, men de gör vad de kan för att lyfta fram perspektiv som tyvärr ofta lyser med sin frånvaro.

www.ETC.se Tycker du att tidningen du läser just nu har något att säga? Då kommer du att uppskatta vår webbsida, där du dessutom själv kan delta i debatten.

www.Wired.com Pedagogiska nyheter om teknologi som faktiskt gör plats för sociala aspekter där det annars bara blir hyllningstexter om de senaste produkterna.

http://english.aljazeera.net Bomber brukar råka falla på tv-kanalens redaktioner. Det är någonstans ett gott betyg. En nödvändig motpol till CNN, för att inte tala om Fox News.

www.IPS.org nyhetsbyrå som orkar masa sig över till andra sidan ekvatorn för att rota runt i det där som brukar kallas globalisering.

www.NYTimes.com Tidningen med stort T. Glömmer ibland de sex miljarder människor som vistas utanför Manhattan, men är oftast bara en sanslöst professionell nyhetsförmedlare.

www.NewYorker.com Seymour Hersh. Bland andra.

www.ElPais.es Ett spanskt flaggskepp, som bryr sig om att nyanserat bevaka vad som sker i Sydamerika.

www.IndyMedia.org gräsrotsaktivism som nyanserar vår världsbild.

www.RSF.org Reportrar utan gränser, visar att fler journalister än Anna Politovskaja faller offer för dem som inte kan med demokratins grundprinciper.

www.Mondediplo.com Le Monde Diplomatique, snålar lite med vad de lägger ut på sin webbplats, men det som hamnar där är alltid högintressant och icke-provinsiellt.

www.Morgenbladet.no Radikal kultur från lusekoftornas land.

www.Modkraft.dk Dansk politisk debatt som Pia Kjaersgaard drömmer mardrömmar om.

www.Haaretz.com Informera dig om vem som tycker vad i Israel. Bättre än att höra Stig Fredriksson tolka vad nyhetsbyråerna har tolkat från regionens tidningars tolkningar.

www.Consumersinternational.org 230 organisationer i 113 länder försvarar konsumenters intressen och strävar efter ett rättvisare samhälle.

www.Atimes.com Jaså, det finns mer än snabbt växande ekonomier och fågelinfluensa i Asien.

www.MotherJones.com ”Smart, orädd journalistik”. Så lyder mottot. Stämmer bra.

Tycker du vi glömt nåt? Ja, det har vi så mejla gärna dina bästa tips till tidningen@etc.se. Så samlar vi ihop till en ännu bättre lista!

ETC – DET GODA NUMRET # 2006

Arbetaren tar täten

Könsbalanseringen lade grunden. Satsningen på en riktigt vass arbetsmarknadsbevakning förhöjde ytterligare och den offensiva klimatbevakningen har lyft tidningen ett snäpp till!

Många ser Arbetaren som den ledande vänstertidningen, en bred tidning som det är svårt att undvara för alla som vill hänga med i frågor som a-kassestriden och avtalsrörelsen, vänstervågen i Latinamerika eller feminismens framtid. Därför växer Arbetarens prenumerantstock stadigt.

Sedan hemsidan fått sig en rejäl ansiktslyftning och fylligare innehåll märker vi ett ytterligare ökat intresse – även för papperstidningen. När fler bra texter läggs ut på nätet blir många sugna på hela tidningen och tecknar en prenumeration.

I förra veckan fick vi förnyat förtroende som Arbetarens chefredaktörer för de kommande tre åren. Det tackar vi för! Under den tiden är vår ambition att Arbetaren ytterligare ska utveckla det vi redan är bra på, och att upplagan ska stiga ännu mer.

För det krävs en fortsatt dialog med er läsare. Hör av er med synpunkter om stort som smått.

Tillsammans tar vi täten!

Rebecka Bohlin Rikard Warlenius

rebecka.bohlin@arbetaren.se rikard.warlenius@arbetaren.se

Säsong för språkkurser

Vid flera tillfällen under sommaren har jag sett bilar med dekaler där det står "I denna bil pratar vi bara svenska". Och jag blir så rörd! Jag tycker det är fint när människor vågar erkänna sina svagheter! Det är absolut inget att skämmas för!

Alla människor är inte skapta för att sitta och läsa böcker, som min gamla mormor alltid sa.

Men det är ju samtidigt beklagligt att skolan ännu 2006 lämnar ifrån sig elever som är tvungna att låna taltidning på biblioteket för att kunna hänga med i vad som händer i världen. Men misströsta inte, ni som inte kan prata annat än svenska i era bilar! Så här dags på året delar ju bildningsförbunden ut sina kataloger och jag har på flera ställen sett att man har kurser för nybörjare i både engelska, tyska och en massa andra språk! Och jag vet att de har väldigt kompetent personal, som har stor erfarenhet av att hjälpa elever med särskilda svårigheter.

Så att ni kan lära er hur man kan köpa en kopp kaffe, en liter mjölk eller läsa menyn på den lokala restaurangen, om ni skulle komma utomlands, menar jag.

Och jag förstår verkligen att det måste kännas som ett stort handikapp i ett modernt samhälle med Internet och allt, att ni bara kan läsa och prata svenska. Men det hedrar er att ni vågar stå för det! En del har förresten haft andra dekaler på sina bilar också, med texter som "Nationellt motstånd" och "Sverige reser sig". Jag vet inte, men stånd och resning låter för mig som en kampanj av de där sexuellt frigjorda naturisterna man har läst om. Jaja, det är kanske inte min grej, men som sann humanist tycker jag förstås att alla sorters människor har sin rätt!

Det var en liten utvikning det där - eller ett utvik kanske det heter, med tanke på ämnet - det var ju språk jag höll på att skriva om. Jag vill bara säga, att om någon av er nu känner er styrkta i att ni inte behöver skämmas över era bristande språkkunskaper och därför vågar anmäla er till en nybörjarkurs, så önskar jag er verkligen all lycka med studierna! Ingen ska förstås behöva utsättas för det sociala handikapp det innebär att inte kunna göra sig förstådd utanför sin egen bil.

Med vänliga hälsningar från

EN HÄRLIG MÄNNISKA SOM KAN PRATA BÅDE SVENSKA, SKÅNSKA, ENGELSKA OCH LITE, LITE SPANSKA

Följ Hanin Shakrahs rapporter från Libanon

http://lebanontrip.blogspot.com

Krigets vansinne!

WAR against the terrorism in Lebanon

an terrorist he tried to shooting a missile against Isreal

according: the white house source?????????????

Age: 3 years.

Status: terminated

Mission: succeed

From Israels children to Lebanons children.

amendment: He tried to fly the war with his mother.

We catch him this time.

Maybe: he was one off a group whose terrorize Isreal

Under UN eyes

Lebanon,s children killed

Thank you BUSH

Thank you USA

Thank you ISREAL

Who the terrorism?

NOW

ARBETARENS LEDARE 29/2006

Frihet på marken

VAD HAR GAZA OCH LIBANON GE­MENSAMT?

De är de enda två hörn av den arabiska na­tionen som kastat av sig israelisk ockupation. De har tillfogat staten Israel de två nesligaste nederlag den upplevt i sin imperiehistoria – år 2000 tvingades Israel att dra sig tillbaka från vad den judiska statens grundare David Ben Gurion betraktade som dess ”naturliga gräns”; år 2005 tvingades Israel ge upp de bosättningar som Ariel Sharon tillskrivit samma betydelse som Tel Aviv. Sedan dess har denna kraft regerat de två hörnen, gäck­ande, obruten: motståndet.

De värsta striderna i Israels dubbla hat­krig, mot Libanon och Gaza, har den senaste veckan ägt rum i Libanon. Det Libanon nu får sona är främst det ”brott” nationen äg­nade sig åt under hela 1990-talet, fram till de där oförglömliga ögonblicken i maj 2000 då tortyrfängelserna öppnades, flyktingarna återvände till sina byar och marken togs i bruk igen när de sista vägspärrarna röjdes bort: kollektiv uppslutning bakom motstån­det.

Nationen Libanon slöt upp bakom Hiz­bollah. Därför får den betala priset för Israels vrede – och Israel ser ut att ha drabbats av en vansinnesaggression. Blint vevar det med musklerna och slår sönder allt den kommer åt: mobilmaster, begravningsplatser, flyk­tingkonvojer, fabriker, kraftverk, hamnar, spannmålsförråd... Men det som kallas för ”oproportionerligt våld” är i själva verket en standardreaktion för innehavare av extrem makt. Tänk på kvinnomisshandlaren som svarar på minsta tecken på provokation från sin kvinna med att krossa varje ben i hennes kropp.

I denna galenskap finns metod. De två kidnappningsaktioner som utlöste Israels utbrott var så fruktansvärt provocerande, just för att de träffade den militära överlägsen­heten. Armén måste återupprätta sin ”av­skräckningskraft”! Denna logik baseras yt­terst, som Israels främste historiker Ilan Pappé skrev i veckan, på staten Israels behov av absolut fysiskt herravälde: det förutan kan inte Israel ”fullborda det ofullbordade pro­jektet från 1948: total avarabisering av Pa­lestina.” Detta är vad som står på spel.

SÅ HUR BÖR MAN STÄLLA SIG TILL KRIGET? En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryg­gen till de konkreta insatserna låter sig väg­ledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med isla­miska förtecken är sekulär puritanism, för­ankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon i Rafah, i Shatila, i Dahiya...

ATT ARBETAREN MOTSÄTTER SIG att religion ligger till grund för politik och att vi avskyr attacker mot civila torde vara känt (se ledaren 19/2006). Hizbollah kan och bör kritiseras på en rad punkter. Men minns samtidigt: Hizbollah införde inte – som vänsterns sekularist-fundamentalister förut­spådde – någon Islamisk Republik i södra Libanon efter befrielsen. Hizbollah går inte – som Israels regering och västmedias kom­mentatorer ylar i kör – i Teherans ledband: fördomarna vilar på en fundamental okun­skap om vad Hizbollah är. A och O i Hiz­bollah är frihet för Libanon.

Men Hizbollah har också ett annat mål. Det är frihet för palestinierna. När Hizbollah-kommandot genomförde sin gränsoperation hade Gazas en och en halv miljoner invånare förblött i sitt lilla dike i veckor utan att väst gjort minsta ansats till att så mycket som stanna på vägen och skänka dem en blick. Inte heller FN, inte heller arabvärldens härs­kare – men Hizbollah ingrep som enda kraft i Mellanöstern på palestiniernas sida. Den hedern bär rörelsen med sig genom resten av historien, och fyra miljoner palestinier på de ockuperade områdena vet att värdera den högt.

AM

ARBETAREN 29/2006

ARBETARENS LEDARE 26/2006

Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) rikard.warlenius@arbetaren.se, rebecka.bohlin@arbetaren.se

Att ta från fattiga

VI VET ATT FÖRÄLDRAFÖRSÄK­RINGEN är något av en nyckelfråga för att komma vidare med ojämställdheten på ar­betsmarknaden. Uttaget av föräldradagar är – fortfarande – enormt könsmässigt skevt. Bara omkring 30 procent av papporna tar ut mer än en månad och totalt sett tar kvinnorna ut omkring 85 procent av dagarna.

Därför är föräldraförsäkringen en viktig pusselbit för att nå förändring. I dag vet alla arbetsgivare att det är skillnad på att anställa och befordra kvinnor och män. Kvinnor är riskfaktorer eftersom de med stor sannolikhet förr eller senare söker årslånga föräldralediga perioder från jobbet. Männen däremot är desto pålitligare. Och kanske ännu viktigare: Könsmönstren som etableras under den för­sta tidens vård av barnen, innan de börjar på dagis, lever sedan kvar. Det är framför allt kvinnorna som Vab:ar, det vill säga stannar hemma när barnen är sjuka.

Långtidsutredningen (SOU:2003:36) konstaterade att föräldraförsäkringen som den är utformad i dag bidrar till att befästa traditionella familjemönster där kvinnor fort­sätter att ta ansvar för hem och barn. Den konstaterar samtidigt att arbetsgivare, särskilt om det handlar om jobb med längre inlär­ningstid, hellre anställer män samt att föräld­raledighet har en negativ inverkan på löneut­vecklingen för både män och kvinnor.

MÅNGA UPPRÖRS ÖVER situationen på arbetsmarknaden: Löneskillnader relaterade till kön – ibland handlar det om att kvinnor har flera tusen kronor lägre lön för samma arbete – sämre karriärmöjligheter, lägre sta­tus på kvinnodominerade branscher och inte minst sämre arbetsmiljö. Men trots att dess orättvisor tydligt är kopplade till kvinnors frånvaro för att ta hand om barnen, finns en enorm ovilja att förändra situationen.

Regeringens officiella ståndpunkt är att ökad kvote­ringbara är lämpligt om föräldraledigheten för­längs, och än finns inget ekonomiskt ut­rymme för det.

Den 1 juli höjs i stället taket i föräldra­försäkringen från 24 800 kronor till 33 000 kronor. Det innebär att taket för ersättning höjs från 652 till 870 kronor per dag. Vad förändrar det? Det förändrar ekonomin för höginkomsttagarna, kvinnor och män, som är föräldralediga. Det blir lättare för dem att behålla lån på dyra hus, bilar och båtar trots föräldraledigheten – men reformen lär inte påverka jämställdheten nämnvärt.

Högavlönade män tar redan i dag ut fler pappadagar än lågavlönade, trots att glappet mellan lönen och ersättningsnivån är större.

En uppriktig könsambition från reger­ingen skulle inneburit en hårdare individuali­sering av föräldraförsäkringen. Och en upp­riktig klassambition skulle resulterat i att golvet höjdes före taket. I dag är lägstanivån 180 kronor per dag. Det ger en bruttolön på ungefär 5 500 kronor i månaden. Men den frågan är inte ens uppe på dagordningen.

Höjningen av taket förväntas kosta cirka 756 miljoner kronor 2006 och cirka 1 626 miljoner kronor 2007. En ansenlig summa som regeringen tycker sig satsa på jämställd­het. Men taklyftet är inte jämställdhetspoli­tik, det är fördelningspolitik: Att ta från de fattiga och ge till de rika.

RB

ARBETAREN 26/2006

Ämne: Från UD PRESSMEDDELANDE

Pressmeddelande
1 juli 2006

Utrikesdepartementet

Uttalande av utrikesminister Jan Eliasson och biståndsminister Carin Jämtin: Sverige kräver humanitärt tillträde till Gaza
- Livsbetingelserna för civilbefolkningen på Gaza-remsan närmar sig det ohållbara. En humanitär katastrof är nära. Civilbefolkningen drabbas mycket hårt.
- Våld och förstörelse måste upphöra och internationell humanitär rätt måste respekteras. Humanitärt tillträde måste säkerställas så att insatser till skydd för den civila befolkningen kan inledas.
- Utslagningen av elförsörjningen i Gaza får förödande konsekvenser. Stora delar av civilbefolkningen - kvinnor, barn, åldringar och sjuka står utan elektrisk ström. Färskvattenförsörjningen är avbruten. Reningsverk och avloppspumpar är lamslagna med svåra följder för hälsotillståndet för civilbefolkningen. Sjukhusens livsviktiga tekniska utrustning står utan elförsörjning. Reservaggregatens bränsletankar är snart tomma.
- Det medvetna bombandet av civila mål - av central betydelse för civilbefolkningens överlevnad - såsom elförsörjning, färskvattenförsörjning och avloppshantering står i strid mot den internationella humanitära rätten och kan sägas utgöra en form av kollektiv bestraffning av civilbefolkningen.
- Vi känner djup oro för upptrappningen av våldet i Gaza. Den oproportionerligt eskalerande våldsanvändningen måste upphöra. Oskyldiga civila befinner sig i en gisslanliknande situation i ett mycket komplicerat drama.
- Vi uppmanar den palestinska sidan att omgående släppa tillfångatagna israeler och att omgående upphöra med raketbeskjutningen av israeliskt territorium.
- Vi uppmanar Israel att omgående upphöra med beskjutningen och bombningarna av civila mål i Gaza omgående vidta åtgärder för att bidra till och underlätta återinrättandet av livsviktiga funktioner på Gazaremsan såsom elförsörjning, färskvattenförsörjning och avloppshantering.
- Vi uppmanar vidare Israel att omgående ge humanitärt tillträde och att underlätta införsel av livsmedel, drivmedel, mediciner och reservdelar till Gaza för att stoppa en annalkande humanitär katastrof.
- Israel måste omgående släppa de gripna palestinska politikerna eller rättsligt pröva anklagelserna emot dem.

Kontakt:
Kerstin Olsson
Pressekreterare hos Jan Eliasson
070-272 34 06
kerstin.olsson@foreign.ministry.se

Nina Blomberg
Pressekreterare hos Carin Jämtin
070-309 47 87
E-post: nina.blomberg@foreign.ministry.se

Sverige kritiserar Israel

STOCKHOLM (TT) Sveriges biståndsminister Carin Jämtin är oroad över den senaste tidens utveckling i Mellanöstern och riktar skarp kritik mot Israel. Att delar av palestiniernas regering gripits betecknar hon som ett övergrepp på demokratin.
Den humanitära situationen i Gazaremsan och att Israel skjutit sönder delar av ett elkraftverk i Gaza upprör henne.
Det är också helt oacceptabelt att en israelisk soldat har tillfångatagits, och de grupper som är ansvariga för det och för beskjutning med hemmagjorda missiler mot Israel måste ställas till svars, säger Jämtin.

Lördag 1/7 2006
Hallands Nyheter

Rätt, Arnold - tid för action

DEN TID SOM FÖRFLYTER från och med nu till i vinter kommer att bli historisk. Det är då USA förstår och dramatiskt ändrar sin inställning till klimatförändringen.
Det är det nya klimathoppet Al Gore, ni vet han som snuvades på segern av George W Bush i USA:s presidentval år 2000, som står för förutsägelsen. Han berättar att han känt så här förut – och haft fel. Nu är det annorlunda.
– Jag tror inte jag har fel den här gången, säger han i tidskriften The Nation.
Så vad är det som får USA att dra upp huvudet ur sanden?
Kristna politiker deklarerar att den globala uppvärmningen är en moralisk fråga; inflytelserika företagsledare kämpar för utsläppsminskningar eftersom det är bra för affärerna; enskilda städer börjar själva minska utsläppen och kräver att regeringen följer efter; Moder Jord sparkar igång mer extremt väder (orkansäsongen startar nu); och försäkringsbolagen börjar oroa sig.
Dessutom, vilket inte Al Gore själv säger, verkar det kommande halvåret bli ett segertåg för den tidigare presidentkandidatens film An inconvenient truth. Trots att den baseras på en powerpoint-presentation slår den med amerikansk effektivitet och dramaturgi in ett livsviktigt budskap om det annalkande klimathotet. Al Gore är pedagogisk, djupt övertygande och han svävar inte på målet när han i samband med filmpremiären nyligen intervjuades av The Guardian:
– Det här kan bokstavligen vara civilisationens undergång. Jag vet att det låter alarmistiskt, som en gubbe med vitt skägg med ett ”undergången är nära”-plakat i näven... men det här är verkligen en planetär nödsituation.

OCH NÅGOT KRÄVS sannerligen för att skaka om detta land. Fortsätter det på den inslagna vägen spelar det inte så stor roll om resten av världen tar itu med sina utsläpp. Amerikaner är sjukligt beroende av att skita ner atmosfären. Vart tredje hushåll har tre eller fler bilar och vägtrafiken har ökat med 80 procent de senaste två decennierna, vilket gör att USA står för 25 procent av alla koldioxidutsläpp i världen, trots att de bara har en bråkdel av världens befolkning.
Åtminstone en punkt på Al Gores lista lär slå in: Mer extremt väder kopplat till klimatförändringen. Nyligen släppte ett av USA:s stora klimatinstitut, NCAR, en rapport som slår fast kopplingen mellan det ökade antalet orkaner och uppvärmningen. Något som gör det än svårare för landets klimatforskare att säga att växthuseffekten bara är en bluff.
Till och med Kaliforniens konservative guvernör Arnold Schwarzenegger, som nyligen blivit klimatfrälst, har slagit sin vältränade näve i bordet: ”Jag säger: debatten är över. Vi vet var vetenskapen står. Vi ser hotet. Och vi vet att det är tid för action!”
Kalifornien satsar nu bland annat på ett program för att installera solceller på en miljon hustak i delstaten.
Men från medvetenhet till nödvändig aktion är det långt. Särskilt som det i detta fall kommer att krävas en enorm omställning för världens mest bekväma folk. Att tro att det politiska och ekonomiska som skapat denna nödsituation skulle ställa allt till rätta genom någon sorts självbevarelsedrift, vilket Al Gore och många andra politiker verkar hoppas på, är naivt. Allt fler företag ser visserligen möjligheten att tjäna på en klimatvänlig systemomställning. Men kapitalet i stort är inte känt för att tänka långsiktigt och kommer knappast att acceptera vinstminskningar i dag för att bevara möjligheten att göra profit i framtiden.
Folklig action – eller pajad planet. Amerikaner: gär rätt för en gångs skull!

David Jonstad

ARBETAREN 26/2006

OM POLITIK, PIRATER OCH SKATTER SOM STÖLD

VISST ÄR fildelning en politisk fråga. En ideologisk vattendelare där det självklart finns både borgerliga och socialistiska utgångspunkter. Borgaren försvarar äganderätten över allt annat. Den som äger en låt/bok/bild. Socialisten hävdar den demokratiska rätten. ALLA ska ha rätt att läsa, lyssna och skriva, inte bara de rika.
Därför är socialisten för bibliotek betalda av skattemedel.
Därför är borgaren för bibliotek betalda via avgifter för den som använder dem.
Fast eftersom bibliotek finns i hela landet och stöds av så många är det ingen borgare som säger det där längre.
Själv fick jag bredband i torpet idag. Det som var omöjligt för bara några år sen är plötsligt möjligt. Samma gamla utskrattade kopparledningar och vindskakade stolpar som förr, men nu susar flödet från hela världen in i datorn. Men vad ska jag använda dessa sex megabytes per sekund? Jo, dela med mig. Av musik, egna låtar, filmer, böcker, tankar... Tänk vilken fantastisk frihet det är egentligen. Det jag läser kan du få läsa och diskutera, även om du är på andra sidan jorden.
Det finns bara ett problem. Hela den här nya friheten hindras och motarbetas av en märklig klubb bestående av multinationella medieföretag, svenska myndigheter och oroliga kulturarbetare.
Krafter som kämpar mot fri nedladdning av böcker, texter, musik och filmer. Att polisen följer våra lagar som politiker stiftat är en sak. Värre är att de skapats på uppdrag av stora företag, för det är storföretagens vinster, deras makt över distributionen hem till oss, allihop handlar om.
Konstnärerna, författarna, musikerna, fotograferna är alla grundlurade av något som kallas ”upphovsrätt”. Den där drömmen att man skriver en låt typ Per Gessle och sen kan leva på det hela livet.
Det är galet eftersom det gör att de allra flesta kulturarbetare i Sverige aldrig får betalt för vad de gör.
Ta en författare. En bok du köper för 200 kr ger denne ungefär 20 kr. Är det en pocket för 49 kr får han/hon kanske två-tre kr. Den stora pengen hamnar hos förlagen och bokhandelskedjorna. Eftersom böcker i Sverige normalt säljer under 2 000 exemplar så förstår du själv att nästan inga författare lever på sitt jobb. Utan på föredrag, på stipendier, på jobb vid sidan om. Samma sak gäller musiker.
Upphovsrätten skyddar helt enkelt inte de fattiga. Bara de rika.

DET HÄR är en gammal debatt. Första gången jag hade den var för ungefär 15 år sen på en fotomässa där jag drev tesen att om fri fotografi skulle överleva måste man sluta vara rädd för internet och istället – som yrkeskår – slåss för bra arvoden för uppdragen och sen släppa bilderna fria. Sluta leva på drömmen om att arkivbilder var en pensionsförsäkring.
Svenska fotografers förbund gick en annan väg. Man fick upphovsrätten för fotografi inskriven i grundlagen och sen dess har vi haft många korkade strider om vem som ”snott” från vem i bildskapandet.
Men samtidigt har den fria fotografin nästan helt försvunnit. Fotografer som på 70- och 80-talet kunde leva på dokumentära skildringar kan idag bara leva på reklam eller – för några få – konstnärsbidrag. Ingen beställer eftersom de stora medieföretagen istället skaffat sig en marknad av billiga skitbilder. De få fotografer som lever på reportage sliter som djur och åker jorden runt för småpengar. Oftast lever de på helt andra inkomster, dvs de betalar sitt jobb genom andra uppdrag.
Motståndet mot fri användning av bilder har säkert skyddat något hundratal fotografer – der redan stora och etablerade och starka. Men det har skapat en sotdöd över den fria fotografin som sådan i Sverige. Kreativiteten och marknaden förstörs i skyddet av ”ägandet”.
Precis samma strid står musiker, författare och filmare inför idag.
Låt oss hoppas att de går en annan väg. Den fria nedladdningens väg.

MED BREDBANDEN har en frihet skapats att distribuera utanför monopolen. Nu försöker storföretagen ta kontrollen över detta internet genom att förbjuda distribution av allt som inte går via dem.
Men är inte fri kopiering stöld?
Nej, fri kopiering är detsamma som när du lånar en bok på biblioteket.
Förlagen kan visserligen tycka att du hellre ska köpa den, men eftersom vi har demokrati och vill att alla ska ha rätt att bilda sig, har vi bibliotek där alla gratis får låna.
Det betalar vi via skatterna. Finessen är att vi dessutom betalar en liten avgift för varje utlånad bok, det är dessa som ger författare ersättningar och stipendier.
Det finns de som är emot detta. ”Varför ska jag betala för att vissa laddar ner?” Men det är en gammal borgerlig tes om varför skatter är stöld. Varför ska den friske betala den sjukes tandvård. ”Varför ska jag betala kvinnojourer – jag har aldrig slagit nån kvinna?” ”Varför ska vi betala till EU när vi bor i Sverige?” För en borgare är skatt ALLTID stöld. För en socialist är det en omfördelning från de som har till de som har mindre. För att skapa ett friare och jämlikare samhälle.
Fildelning är alltså detsamma som ett gigantiskt digitalt bibliotek.
Problemet är att politiker och storföretagen vägrar skapa den ”biblioteksersättning” eller den skatt på bredband som skulle kunna distribuera pengar till de som gjort låtar, böcker eller filmer. Storföretagen inom media vill nämligen SÄLJA till dig och välja det som lönar sig bäst att sälja. Med fri nedladdning tappar de den kontrollen. Stora delar av företagens makt försvinner.
Självklart ska vi därför fortsätta ladda ner med bredband i sommar. I valet måste vi kräva av partierna att ta fram ett enkelt ersättningssystem till de som gjort jobbet. För en finess med internet är ju att det är lätt att räkna ut hur många gånger en bok lånas ut eller en låt laddas ner. Det är viljan som saknas. Hos företagen och – hittills – hos politiken.

PS ALLA mina böcker kan du ladda ner gratis och läsa på www.elib.se

JOHAN EHRENBERG
johan@etc.se

DAGENS ETC #25 2006
PS:
Är i Gusum på reportage. Fantastisk ort. Den förste jag möter kallar sig José och är flykting från Syrien. Han har vandrat här i över två år i väntan på något slags besked om uppehållstillstånd. Det är varmt och öde i villaorten. Varför jag vänta? frågar han. Ja, varför?

Synpunkt från Birgitta Elfström

Israel begår krigsbrott på Västbanken och i Gaza

Birgitta Elfström är beslutsfattare på Migrationsverket och medlem i Kungsbacka FN-förening.

Konflikten mellan staten Israel och palestinierna fortsätter. Den s k kvartetten (USA, FN, EU och Ryssland) har nu bestämt att skicka 900 miljoner kronor till det palestinska folket. Det är inte den palestinska regeringen som får biståndet för kvartetten accepterar inte Hamasregeringen som är demokratiskt vald. De anser att Hamas är en terroristorganisation.

Då Israel utför brott mot mänskligheten och krigsbrott är världen tyst. Det finns internationella lagar som reglerar hur en ockupationsmakt skall uppträda mot det ockuperade folket. Israel följer inte dessa lagar. EU inklusive Sverige agerar lamt och tamt. Istället väljer de att skicka lite allmosor till det palestinska folket.

Sverige borde gå i spetsen och kräva att ockupationen skall upphöra, att bosättningarna skall bort, att muren skall rivas, att de palestinska flyktingarna skall återvända eller få kompensation.

I denna konflikt visar Migrationsverkets ledning vassa tänder. Nyligen tog verksledningen ett praxisbildande beslut att ge en person från Västbanken permanent uppehållstillstånd såsom skyddsbehövande med hänvisning bl a till den rådande situationen. Nu hoppas jag att det inom kort kommer ett beslut om Gaza. Där är situationen än värre än på Västbanken.

Det är beklämmande att en så stor och mäktig makt som Israel inte tar sitt ansvar och frånträder ockuperat område och ger det palestinska folket möjlighet att bilda en självständig stat i enlighet med FN-resolutioner.
Israel måste jubla åt att det finns länder som är villiga att ta emot palestinier från de ockuperade områdena. På så sätt kan de ockuperade områdena tömmas på sin befolkning.

Ett gäng kvinnor från Svenska kyrkan och Kvinnor i mission har varit på de ockuperade områdena under två veckor och sett misären. De undrar varför inte Gud hör deras böner.
Kan det vara så att Gud går judarnas ärenden?

BIRGITTA ELFSTRÖM

Synpunkten

POSTADRESS:

"Synpunkten",

Hallands Nyheter,

311 81 Falkenberg.

E-POSTADRESS:

opinion@hn.se

RIV MUREN!

Roger Waters, främsta namn i bandet Pink Floyd, försåg häromdagen den israeliska barriären på palestinsk mark med graffitin "Tear down that wall", ett citat från Ronald Reagan som riktade orden till sovjetledningen med syftning på Berlinmuren. Waters är på väg till konserter i Israel och de palestinska områdena. Före sin konsert i Neve Shalom, en by i Israel som arbetar för försoning mellan palestinier och israeler, sa han: "Jag hade sett bilder, men utan att komma hit kan man inte förstå hur gräsligt det är att se folk komma och gå genom de små hålen i den." (TT-Reuters) 

SUBALTERN APOKALYPS

INSIGNIFIKANT ANTROPOCENTRISM

CARL ABRAHAMSSON



Det finns ingenting så personligt som förhållandet till slutet. Förhållan­det till döden, förhållandet till konstaterandet att en fas, period eller epok definitivt är över, till ända, finito.


För de flesta människor är slutet något icke önskvärt. Hur mycket motgångar och smärta livet än generöst bjuder på, finns inom människan en vilja till liv och en vilja till kamp som är mycket svår att bryta ned. Denna vilja är inget unikt mänskligt – den återfinns i allt levande. Man skulle snarare kunna säga att dess motsats, viljan att avsluta livet och kapaciteten att utföra själva handlingen, är en av få genuint mänskliga förmågor.
Förhållandet till det finita på en övergripande nivå – det kollektiva slutet, livsförutsätt­ningarnas slut, alla de ödesdigra resultaten av kortsiktiga mänskliga gärningar – blir ett ut­tryck för oviljan att förstå eller inse det ofrånkomliga. Skygglapparnas tidevarv, underhåll­ningens storhetstid.
Istället för ett nyktert kalkylerande och vägande av förhållanden mot varandra, föredrar den emotionellt kompensativa samtidsmänniskan att måla tablåer av Sturm-und-Drang, osyn­liga hot och profetior om domedagen: apokalyps. Romantisk självförnekelse under stolta illusioners banér: ”Kärleken kan aldrig dö...”, ”Hoppet är det sista som lämnar oss...” Förne­kandet av långsamma, livskraftiga traditioner till fördel för nya överlevnadspaket och snabba, lönsamma lösningar... En diger doft av desperation i dödens dunkla förmak.
Människans faktiska insignifikans trängs undan av ett makalöst storhetsvansinne, ofta stå­ende i direkt förhållande till just distinkt obetydlighet på ett personligt plan. Tomma tunnor bullrar mest. Det är inte förvånande att vi lever i en kultur som blir allt mer högljudd för varje dag som går och att tystnad blivit en lyxprodukt.
Alla rörelser och riktningar som utlovat Slutet, många till och med exakt angivna år och datum, har gjort detta av en enda anledning: girighet. Det messianska behovet, det vill säga behovet av att hänga upp hela sitt liv och hopp på något eller någon som är utom en själv och dessutom aktivt omhändertaget av andra, är bara en av många samtida kvaliteter synnerligen ovärdiga den högre, skapande människan. Konceptet ”Messias”, oavsett färg, form och ut­tryck innebär dock alltid goda affärsmöjligheter.
Jag minns den ”globala” ångest som florerade i media inför millennieskiftet. Kanske var det så att viktiga datasystem inte skulle kunna registrera övergången till sifferkombinationen ”00” på ett ”korrekt” sätt? Vilka konsekvenser skulle detta kunna få? Skulle vi kunna leva vidare? Man lyckades med små, vaga medel, om än på bred front, piska upp en ogripbar rädsla för fullständigt abstrakta sifferkombinationer. Skickligt.
Precis som vanligt hände ingenting. Ja, om man bortser från en markant ökning av kon­sultverksamhet och dataprogram som skulle skydda våra binära livlinor från det apokalyptiskt hotande. Skickligt. Snillrikt.
Historien visar två läger: de som utnyttjar och de som utnyttjas. De förstnämnda ser inget slut i det att de är tämligen glädjefullt fast i nuet, medan de andra mer eller mindre konstant lever i en genomträngande rädsla för slutet – såväl som för sträckan dit. Själva rädslan är, som alltid, kättingen som fjättrar initiativ och insikt. Här är definitionen på intelligens hur pass mycket man kan sätta sig in i en annan människas förhållanden, hennes perspektiv. De ut­nyttjande kan det – och utnyttjar det till sin fördel. Den utnyttjade fastnar i sitt eget lidande och självömkande – själva grogrunden för apokalyptiska tankegångar.
Apokalypsen är, som alltid, en chimär, en illusion, ett girighetens verktyg.
Precis som alla arter och organismer har människan ett bäst-före-datum. Huruvida vi när­mar oss detta eller inte kan ingen vetenskap förutsäga eller avgöra. Dissemination och disse­kering är inga givna kanaler för kunskap och visdom – ofta blir det i själva verket precis tvärtom. Vetenskapens profetior har helt enkelt ersatt det vidskepligas. Det handlar dock fort­farande om samma spelplan, bestående av två halvor: den intuitiva rädslan och den påtving­ade rädslan. ”Vi kommer inte överleva om vi inte med snabba krafttag löser cancerproblemet eller aids-problemet eller miljöföroreningarna eller växthuseffekten eller terrorismen eller...” Finns inget katastrofhot, föreligger inga möjligheter till ökad kontroll. Ej heller till försäljning av mirakulösa motgift.
Den apokalyptiska (mar)drömmen är en mänsklig dröm och därmed synnerligen ointres­sant för andra än oss själva. Det antropocentriska perspektivet är irrelevant för en kackerlacka. Kackerlackan sköter sig själv, gör vad den ska och lever ett liv baserat på en skapande an­passning till den omgivande miljön. Människans oförmåga att se en större helhet kommer, om något, bli hennes frusna svanesång. Det finns inget egentligt slut, endast en konsekvent ut­veckling. Låt oss inte kalla den ”apokalyps” eller ens ”undergång”. Låt oss kalla den männi­skans ”sista suck”.

APORNAS CALYPSO

Subaltern – en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur.

Bok I – [apokalyps], september 2004, årgång I.


Apornas Calypso av Torbjörn Säfve


MORGONRADION MEDDELAR ATT alla ”operatörer” ska få ”ledningsrätt”. Profitörerna skvättar sin dagliga diarré genom massmedias änd­tarm. Och all skiten träffar oss mitt i plytet. Ingen av oss fredliga nor­malmänniskor får i fortsättningen protestera mot utbyggnaderna av 3G-master och fossilgas­ledningar. Och som om denna vedervärdiga fascistgärning inte vore nog för att förstöra humö­ret för denna närmaste veckan, följer den käckglada nyheten att SAAB i Linköping fått en jättebeställning från USA av tanks och andra mordvapen för striderna i Irak.
Nu dansar de rikaste aporna Calypso.
Gör vi misstaget att inte knäppa av radion får vi hålla till godo med en ”politisk analys” – dock inte om fascismens triumftåg i Sverige, utan om det skenviktiga faktum att vår frynt­ligt/sakligt avspände kommunalkarriärist från Katrineholm med tiden ska avgå som statsmi­nister. Vem ska efterträda honom? Nuder eller Luder? Sammanbrottsministären ska göra några mattande drag igen. Blir det rockad eller bondebyte? Nötter eller lödder? Sak samma. Spelet är lika upphetsande som en landhockeymatch mellan hamstrar och sorkar.
Aporna sjunger och dansar sin calypso i den exklusiva balsalen, medan det trötta folket tycker att världen ser ut som om den skulle dö varje eftermiddag.
Men det är ingen fara, egentligen, historiskt sett. Apokalypser har vi haft förut, minst tu­sen. Imperierna är aldrig eviga. Även det euroamerikanska imperiet lossnar i fogarna. USA tar slut inom 15 år, USE (United States of Europe) inom 35. Det går att räkna ut sånt där, om man har en sond som når tillräckligt djupt ner i de gångna millenniernas schakt. Och det spe­lar ingen stor roll om de tillfälliga maktmissbrukarna blåser upp sig som jättar och ställer sig bredbent över undersåtarna för att pissa och skita på dem dygnet runt. ”Ju större de är desto mindre värde har de” – som kättartrubadurerna sjöng i Provence. För 800 år sedan. Ingenting har förändrats sedan dess. Och då talar jag om relativ nutid, inte ens om romerska imperiets snaskiga härskarbeteenden eller de babyloniska/sumeriska despoterna. Just nu råder en allmän inskränkning av tankefriheten (inom ”den ledande världsdemokratin” US Patriotic Act, inom Sverige en imbecill följsamhet i det journalistiska utbudet) motiverade med den CIA-regisse­rade ”terrorismen”. Och vi fritänkare får än en gång dra oss undan i skogarna (som i Fahren­heit 451) och memorera de gamla visdomarna, så att de inte försvinner ur mänsklighetens kollektiva minne.
Kalyps, Kollaps, Kalops.
Och sen blir det grönt igen.
Ty hur många kan stå ut med tanken att i framtiden leva i ett samhälle där fria tankar inte har cirkulationsrätt, där massmedia sprider sömnsjuka över nejden, där de största reptilorga­nen alstrar lokala äspingar som väser i samma klonade tonart? Skulle framtiden se ut så, då återstod inget annat än att bara leva i sällskap med sina egna drömmar. Det yttervärlden hade att komma med vore ingenting.
Vem vill leva i ingenting?
Apokalypsens mutade politiker och bestämmande mafiosos håller igång sitt profitmakeri (Vapen & Knark & Prostitution är dess olja) så länge de orkar, d. v. s. tills upprorets vatten nått relingen och skeppet sjunker. Och när dess fuskbygge gått ner i djupet i en sista gurg­lande virvel, då kan vi träda fram igen och servera våra drömmar på egna brickor. Ty vi står på den fasta mark som kallas Människokärlek, vilket är motsatsen till profitkättja.
Allt som förlorats återvinns.
Allt som vi inte tillåtits säga kan äntligen sägas. De teknologiska leksakerna kasseras. Vi återvänder till de samtalandes värld, som bara blev påbjuden tystnad en gång men nu öppnar sig igen. Vi kan höra den sällsamma andningen igen. Den har varit dold, skenbart anpassad till det officiella bedrägeriet. Så har det alltid varit, om man breddar blicken och ser vår histo­ria i stort.
Vi kommer tillbaka.
Sen slås vi ner igen av en ny apokalyps. Och sen kommer vi tillbaka igen.
Ingen av oss skulle existera idag, om detta vore blott en hypotes. Vi har överlevt tusen un­dergångar.
Själva kruxet i denna permanenta bergochdalbana, det som gör att den överhuvudtaget är bergochdalbana, är det sorgesamma faktum att vi har en så djup benägenhet att önska fred och frid för alla, att leva i en saga. Denna sympatiska grundkaraktär hos oss gör att vi tolererar allt perverst ända tills det står oss upp i halsen och vi hotas av akut kvävning. Då förstår vi att en självutnämnd ”elit” tagit på sig att organisera samlevnaden utan att tillfråga oss, de har smusslat med klassificeringar och ”produktiva” penningkaruseller, de har bildat ”karteller” och ”mervärdeskapande” allianser. De har exkluderat den majoritet som levt enligt den natur­liga principen ”inbördes hjälp utan egen profit” och istället smygvägen gjort oss beroende av deras onaturliga princip ”inbördes profit utan hjälp”. Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Ut­vecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsgläd­jens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dess­utom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i ”informa­tionsbladen”, vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda profeternas formuleringar. Därur kom­mer kraften att överleva, inte ur nånting annat i den officiella ”kulturen”. Partier och religiösa ismer utfärdar ”dekret” som sägs vara civilisationsstadgande, medan frihetstänkarna kallas ”terrorister” och tvingas böja sina ord så att de liknar krummande ryggar. Men om man lutar sig framåt och lyssnar till vad de hukande verkligen yttrar, då kan man sluta sig till ett och annat. Vi har kunskapskällorna, men de grumlas av den oproportionerligt stora spridningen av ”samhällsvisionärer” vars tänkande ryms i en fingerborg och vars humanism får plats på ett knappnålshuvud.
Om vi följde ”maktelitens” recept skulle vi alla bli lallande byfånar fastkedjade vid tek­nologiskt tillväxtskräp. Vi är dock inte fogliga. Det är vår smala lycka. Vi fogar oss inte efter civilisationsingenjörernas planritningar, deras eländiga lögnkampanjer, deras upphöjande av Joakim von Anka till filosofiskt ideal. Vi höjer Kronbloms näve i stället och säger: låt oss ligga ifred på det sufiska sofflocket, så lämnar vi er i fred. Sluta ockupera massmedia. Håll tyst. Vi vet hur vi ska leva våra liv, men ni vet inte. Låt bli att utöva våld. Låt bli att stängsla, fängsla, ängsla. Försök att höja er upp till Människans nivå. Har ni inte märkt att de medvetna soffliggarna blir fler och fler?
Ni skövlar skogarna för profitens skull och skövlar medvetandena för anpassningens skull – men vad säger ni den dag ni sitter där i gungstolen på Duktighetselitens Höstsol och sum­merar era liv?
Var det ett lyckat ”projekt” ni organiserade? Hade det inte varit mera lyckat om ni lagt er ner på rygg och mediterat över de sanna mänskliga behoven?
Ack ja.
Folket har andra hjältar än ni.
Och andra apokalypser.

ARBETARENS ledare i nummer 21/2006.

Samma skräp

ATT HÖGRE FLEXIBILITET på arbets­marknaden, det vill säga sämre anställnings­skydd, leder till lägre arbetslöshet håller på att bli en absolut sanning. ”Beviset” är den danska modellen, flexicurity kallad. Där är det lättare att sparka folk – hyr og fyr – men samtidigt finns inkomsttrygghet i form av en generös a-kassa. Och se: I Danmark är ar­betslösheten ett par procent lägre än i Sve­rige.
Detta argument är på väg att segla upp som ett av borgerlighetens mest bärande i valrörelsen, och därför är det viktigt att punktera det redan nu. Vilket är lätt gjort.

DET SOM NU KALLAS flexicurity är nämligen ingenting nytt. I den färska LO-rapporten ”Tryggare på andra sidan sundet?” av Lena Westerlund konstateras att anställ­ningsskyddet har sett i stort sett likadant ut i många år – inklusive de år under 1980-talet då arbetslösheten i Danmark var mycket hög. Samtidigt har Sverige haft ungefär samma anställningsskydd sedan Las infördes på 1970-talet. Ändå hade vi rekordlåg arbets­löshet under 1980-talet. Under 2000-talet har arbetslösheten i våra grannländer varit unge­fär lika hög, kring 5 – 6 procent. Alltså har arbetslösheten varierat kraftigt i båda län­derna – trots att reglerna för anställnings­skydd varit i stort sett oförändrade.
Att fastslå ett samband mellan hög an­ställningstrygghet och hög arbetslöshet är alltså ren fejk.
Då finns det bättre förklaringar till att ar­betslösheten i länderna nu skiljer sig åt ett par procent. Som att Danmark har bedrivit en mer expansiv finanspolitik på senare år, vil­ket gynnar sysselsättningen, och att Sverige har genomgått en ”produktivitetschock” – en rekordhög effektivisering av arbetslivet som motverkar ökad sysselsättning.

SAMTIDIGT SKA INTE skillnaderna i flexibilitet överdrivas. Ibland framställs Sve­rige som rena planekonomin och Danmark som vilda västern. Men för större delen av den danska arbetsmarknaden krävs sakliga skäl för uppsägning – det vill säga arbetsbrist eller personliga skäl – precis som här. Dock finns inga turordningsregler. Men som vi vet är turordningsreglerna möjliga att förhandla bort i Sverige, och i mindre företag kan två personer automatiskt undantas.
Turordningsreglerna är ändå viktiga att slå fast om, och stärka! Även om LO, sin vana trogen, inte resonerar i termer av styr­keförhållanden mellan klasser är det så här: Om arbetsgivaren ges större möjligheter att välja och vraka vid uppsägningar försvåras fackligt arbete på basnivå genom att det blir lättare att göra sig av med ”obekväma” per­soner. Dessutom ökar riskerna för diskrimi­nering av till exempel kvinnor i barnafö­dande ålder.
Ytterligare något som brukar framhävas som positivt i den danska modellen är den rabiata jakten på arbetslösa. Men vid en samlad bedömning är Ams ungefär lika jäv­liga. I båda våra länder ställs hårda krav på aktivering, som kurser i skrivande av merit­förteckningar, för att få ut sin a-kassa. I Danmark är i alla fall a-kassan högre – 90 procent – och kan betalas ut längre – fyra år.
Sammantaget är det mer som förenar än skiljer de danska och svenska modellerna. Men skyll inte arbetslösheten på anställ­ningstryggheten!
RW

ARBETAREN 21/2006

Tidningen ARBETAREN ledaren i nummer 20/2006.

Så hejdas ohälsan

EN MILJON MÄNNISKOR vantrivs på sina arbeten, vilket bland annat be­ror på stress. Den bedömningen gör Mikael Sjöberg, Arbetslivsinstitutets generalsekreterare (i Ekots lördags­intervju). Lägg till detta att kvinnor dominerar i låglönegrupper, att de fortfarande dubbelarbetar i enormt mycket högre utsträckning än män och att pappor endast tar ut omkring 17 procent av föräldraledigheten.
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnor är väl värda den paus från sina tunga yrkesliv det (tunga) småbarnsomhändertagandet i hemmet innebär. Men det är ett synsätt som saknar en vision. För just efter­som de sämst betalda, stressiga job­ben är kvinnodominerade behövs kvinnorna på jobbet – för att med kontinuitet kunna organisera sin fack­liga kamp för bättre villkor. Därför är det glädjande att s-kvinnorna utmanar sitt parti, som ju hårdnackat gör mot­stånd mot ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen, och kräver att de två så kallade pappamånaderna åt­minstone ska bli tre. Männen måste tvingas till ansvar för hem och barn och i det fallet är faktiskt lagstiftning en bra väg att gå. ”Valfriheten” att lösa familjens angelägenheter på ett könstraditionalistiskt sätt har visat sig stå kvinnor allt för dyrt. Vi har fått betala med osäkra anställningar och lägre löner. Menar man allvar med jämställdhetsambitioner måste den ekonomiska jämställdheten – självfal­let – prioriteras.
Så långt har möjligen s-kvinnorna förstått. Men när de samtidigt går ut och gör gemensam sak med fackför­bundet Kommunal och släpper kravet på sex timmars arbetsdag framstår de­ras analys genast som mera vacklande.

TENDENSERNA I det svenska sam­hället är solklara: Vinsterna skenar iväg samtidigt som vanliga arbetare slits allt hårdare och riskerar inte bara stress och vantrivsel, utan också ar­betsskador, förslitningsskador, ut­brändhet och till och med dödsfall på jobbet.
Jämställdhetsprioriteringar, som till exempel individualisering av föräldra­försäkringen och höjda löner i de kvinnodominerade sektorerna uteslu­ter inte på något sätt att arbetarna ut­manar kapitalet, vilket kravet på sänkt arbetstid innebär. Och en sextimmars-reform skulle samtidigt göra det rimli­gare för småbarnsföräldrar att arbeta heltid, med allt vad det innebär av ekonomisk trygghet, pensionspoäng och så vidare, och ändå hinna ta hand om barnen. Så minskar stressen och så minskar risken att bli sjuk.
Det största försöket med sex tim­mars arbetsdag är antagligen det som genomfördes i Kiruna kommun. 1988 infördes 30-timmarsvecka med bibe­hållen lön för hemtjänstpersonal, ett projekt som kom att fortsätta i 16 år – tills det ”blev för dyrt”. Ingen kom­plett utredning har gjorts av vad det faktiskt innebar, men fyra mindre ut­redningar tyder på att personalen blev piggare.

I EN SITUATION där Sverige har enorma problem med ohälsa borde det vara självklart att diskutera rimlighe­ten i ständiga krav på effektiviseringar i arbetslivet – med bibehållen arbets­tid. Det är just detta som utgör grun­den för de ökade vinsterna och de för­djupade klassklyftorna. Om arbetarna kapar åt sig av det löneutrymme som produktivitetshöjningarna skapar räcker det till både löneökningar och sänkt arbetstid.
RB

ARBETAREN 20/2006

Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) rikard.warlenius@arbetaren, rebecka.bohlin@arbetaren.se