Sidor

söndag 28 maj 2006

ARBETARENS ledare i nummer 21/2006.

Samma skräp

ATT HÖGRE FLEXIBILITET på arbets­marknaden, det vill säga sämre anställnings­skydd, leder till lägre arbetslöshet håller på att bli en absolut sanning. ”Beviset” är den danska modellen, flexicurity kallad. Där är det lättare att sparka folk – hyr og fyr – men samtidigt finns inkomsttrygghet i form av en generös a-kassa. Och se: I Danmark är ar­betslösheten ett par procent lägre än i Sve­rige.
Detta argument är på väg att segla upp som ett av borgerlighetens mest bärande i valrörelsen, och därför är det viktigt att punktera det redan nu. Vilket är lätt gjort.

DET SOM NU KALLAS flexicurity är nämligen ingenting nytt. I den färska LO-rapporten ”Tryggare på andra sidan sundet?” av Lena Westerlund konstateras att anställ­ningsskyddet har sett i stort sett likadant ut i många år – inklusive de år under 1980-talet då arbetslösheten i Danmark var mycket hög. Samtidigt har Sverige haft ungefär samma anställningsskydd sedan Las infördes på 1970-talet. Ändå hade vi rekordlåg arbets­löshet under 1980-talet. Under 2000-talet har arbetslösheten i våra grannländer varit unge­fär lika hög, kring 5 – 6 procent. Alltså har arbetslösheten varierat kraftigt i båda län­derna – trots att reglerna för anställnings­skydd varit i stort sett oförändrade.
Att fastslå ett samband mellan hög an­ställningstrygghet och hög arbetslöshet är alltså ren fejk.
Då finns det bättre förklaringar till att ar­betslösheten i länderna nu skiljer sig åt ett par procent. Som att Danmark har bedrivit en mer expansiv finanspolitik på senare år, vil­ket gynnar sysselsättningen, och att Sverige har genomgått en ”produktivitetschock” – en rekordhög effektivisering av arbetslivet som motverkar ökad sysselsättning.

SAMTIDIGT SKA INTE skillnaderna i flexibilitet överdrivas. Ibland framställs Sve­rige som rena planekonomin och Danmark som vilda västern. Men för större delen av den danska arbetsmarknaden krävs sakliga skäl för uppsägning – det vill säga arbetsbrist eller personliga skäl – precis som här. Dock finns inga turordningsregler. Men som vi vet är turordningsreglerna möjliga att förhandla bort i Sverige, och i mindre företag kan två personer automatiskt undantas.
Turordningsreglerna är ändå viktiga att slå fast om, och stärka! Även om LO, sin vana trogen, inte resonerar i termer av styr­keförhållanden mellan klasser är det så här: Om arbetsgivaren ges större möjligheter att välja och vraka vid uppsägningar försvåras fackligt arbete på basnivå genom att det blir lättare att göra sig av med ”obekväma” per­soner. Dessutom ökar riskerna för diskrimi­nering av till exempel kvinnor i barnafö­dande ålder.
Ytterligare något som brukar framhävas som positivt i den danska modellen är den rabiata jakten på arbetslösa. Men vid en samlad bedömning är Ams ungefär lika jäv­liga. I båda våra länder ställs hårda krav på aktivering, som kurser i skrivande av merit­förteckningar, för att få ut sin a-kassa. I Danmark är i alla fall a-kassan högre – 90 procent – och kan betalas ut längre – fyra år.
Sammantaget är det mer som förenar än skiljer de danska och svenska modellerna. Men skyll inte arbetslösheten på anställ­ningstryggheten!
RW

ARBETAREN 21/2006