Att utbildningspolitiken blivit något av den borgerliga regeringens flaggskepp, med Jan Björklund som självklar och självgod kapten, är inte en slump. Om Björklund mest förknippas med en ordning & reda-politik inom skolan är det dock inte inom disciplinfältet som regeringen ivrigast producerar reformer. Disciplinfrågan framstår tvärtom som något av en dimridå.
De konkreta förslagen i regeringens utbildningspolitik handlar snarare om att sätta p för klassresor och utestänga icke-medelklassen från högre utbildning.
Förutom den ständiga krigföringen mot vuxenutbildningen, är det vikigaste förslaget gymnasiereformen, där regeringen vill se ett återinförande av lärlingsutbildningar. En bit in på 2000-talet har vi alltså en regering som anser det eftersträvansvärt att redan i femtonårsåldern skilja agnarna från vetet, att klippa av de lägre klassernas chans till utbildning. Dessutom kommer man att ta bort den så kallade 25:4-regeln, som gett grundläggande högskolebehörighet, och nu senast har vi centerns förslag om att lägga ner CSN.
I senaste Fronesis kan man läsa om hur utbildning historiskt sett varit borgarklassens identitetsmärke, den vattendelare som skulle skilja dem från såväl överklassen med dess medfödda privilegier som från den obildbara arbetarklassen. Utbildningens relativa demokratisering hotade därför att underminera borgerlighetens självbild.
När nu det folkparti som i mångt representerat just denna bildade borgarklass får styra är det därför inte en slump att utbildningspolitiken, denna kritiska faktor för den sociala rörligheten, blir föremål för ett sådant brinnande intresse. Det handlar om att markera klassgränser och bevara privilegier.
Det handlar om att få bort de osnutna betongkidsen som konkurrenter till de egna ungarna den dag det är dags att söka till KI, KTH och Handels.
Mest fascinerande är de återkommande pseudodemokratiska argumenten. När man lyssnar på Björklund och Leijonborg tycks de vara fulla av medkänsla med de ”skoltrötta”. I själva verket tycks ”de skoltrötta”, som snarast måste räddas från bildningsförtrycket, vara hela motivet bakom regeringens utbildningspolitik, ja man skulle kunna kalla folkpartiet för De Skoltröttas Befrielsefront! I liknande tongångar bedyrar dynamiska duon Björklund-Leijonborg att de typiska arbetarklassyrkena är super-duperviktiga, att de måste uppvärderas och att det absolut inte föreligger någon statusskillnad mellan en undersköterska och en läkare eftersom ”båda parter behövs lika mycket”.
Sällan har retoriken varit så ekande tom: hur möjligheten att läsa på högskolan senare i livet skulle verka förtryckande på de skoltrötta arbetarklasskidsen är mycket oklart.
Den socialdemokratiska politiken skall inte romantiseras – snedrekryteringen till högskolorna har hela tiden varit grov. Utöver de objektiva fördelarna som medelklassens barn har, är utbildningsvalen fulla av dold kunskap om vilka utbildningar som öppnar flest dörrar, hur man klarar sig på antagningsintervjuer etcetera – information som är informell men självklar i medelklasshem, osynlig information som inte finns att hitta i SYOs broschyrer.
Men värre kommer det att bli när folkpartiet går på sitt korståg mot den rännil av social rörlighet som ändå finns. Om den utomparlamentariska vänstern, i en missriktad respekt för arbetarklassen, stämplar utbildningspolitiken som ”medelklassig” och struntar i hela frågan bajsar den sig själv på foten.
Cecilia Verdinelli
ledare@arbetaren.se
