Sidor

lördag 3 januari 2009

Av: Per Sjövall

Barnen lider värst i Gaza

FN måste sätta in fredsbevarande trupper i Gaza, kräver Per Sjövall, flyktingansvarig för Rädda Barnen i Halland.

Det som vi befarade skulle hända har hänt. När fredavtalet mellan Hamas och Israel gick ut den 19 december var vi många inom frivilligorganisationerna som oroade oss för följderna, och då tänker jag i första hand på civilbefolkningen och i synnerhet på barnen i Gaza

http://hn.se/asikter/debatt/1.137093

But US dis-integration by the end of 2010? That's a heck of a projection.

Wishful thinking?



He's not the only one

The US disintegrating by 2010?

Not likely...in that time frame.

US self-destruction has been a Russian and Soviet theme for decades.

The Russians should know...having watched their own Union disintegrate.

But what does "disintegrate" mean? Dis-integrate. Break into pieces.

Is that so really unlikely?

It is if you don't know history.

Strangely missing from the hysteria over a Russian academic's prediction is the existence of a well reasoned study of the same topic by an American academic and venture capitalist Juan Enriquez.

You can read his book "The Untied States of America" ("un-tied", get it?)

Enriquez has a 50 year time frame and he's not predicting (much less hoping for) dis-integration of the US into smaller countries.

But he points out that not only is it possible, there's evidence the US is on this seemingly unlikely trajectory.

Reality check:

ALL states disintegrate over time. Anyone who doesn't know this hasn't thought about the last 200 years of history. In fact, the US came pretty darn close to dis-integrating less than 150 years ago.

But US dis-integration by the end of 2010? That's a heck of a projection.


http://www.brasschecktv.com/page/518.html

Battle plans in Gaza conflict

Israel says it wants to stop rocket attacks from Gaza








By Jeremy Bowen
Middle East editor, BBC News

Now that Israel and Hamas are in what the Israeli defence minister Ehud Barak called "war to the bitter end" let's look at some of their options.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7804113.stm

Alhambras nyhetsbrev / 2 Jan 2009

I detta brev
* "Gaza och omvärlden: Kommer någonting någonsin att förändras", av Ramzy Baroud
* "En mordisk midnattsserenad: hur Israels ledare mördar för att vinna sitt folks röster", av Gilad Atzmon
* "För att vi inte ska se", av Leif Erlingsson
* "Vem hotar vem i Mellanöstern?", Per Gahrton, SvD Brännpunkt 2009-01-02
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2268703.svd


Vid skrivande stund över 428 döda och 2200 sårade i Gaza, varav hundratals allvarligt skadade, mot 4 döda israeler.


Gaza och omvärlden: kommer någonting någonsin att förändras?

Av Ramzy Baroud

I krissituationer slår de flesta araber på TV-kanalen Aljazeeza. Ibland är det en tröst att höra sanningen som den är med alla dess blodiga och skrämmande detaljer, utan förställning eller censur. Under staten Israels omfattande flygbombningar mot Gaza söndagen den 27 december, som terroriserade en redan tillfångatagen och svältande befolkning, slog även jag på Aljazeera.

Efter några sekunder fick jag siffrorna: 290 döda, dittills, och mer än 700 sårade, på bara en dag. Men trots att denna händelse må ha verkat vara dramatisk - det största antal döda som staten Israel åsamkat Palestina på en och samma dag sedan Israel upprättades 1948 - fanns det inget nytt att lära sig av den. Överallt i världen brukar både naturkatastrofer och människors grymheter leda till sociala, kulturella, ekonomiska och politiska omvälvningar, ja, till och med revolutioner, som på olika sätt förändrar de sociala, kulturella, ekonomiska och till slut också de politiska förhållandena i det område som utsätts för dem. Men inte i Palestina.

Trots att det var meningslöst stirrade jag på TV-skärmen. Det man får veta om konsekvenserna av sådana tragedier, har mera en rituell funktion än ett förnuftigt syfte. De arabiska och internationella reaktionerna på dödandet utgör bara en påminnelse om hur resultatlöst och irrelevant, för att inte säga likgiltigt, deras försagda mummel är.

Än en gång lade USA skulden på palestinierna och "banditerna" i Hamas med ord som strider mot logikens lagar, som att "Israel har rätt att försvara sig". Yttrandet är lika löjligt som alltid, för en stat som Israel med en armé som förfogar över världens mest dödliga vapen, inklusive kärnvapen, kan omöjligen känna sig hotad av en tillfångatagen befolkning vars enda försvarsmekanism är hemmagjorda raketer med gödningsmedel som sprängämne. Samtidigt som staten Israel har dödat eller sårat tusentals palestinier i Gaza (ett tusen bara i söndags) har på flera år enligt uppgift bara en handfull israeler dött som direkt följd av palestinska raketer. Spelar dessa siffror någon som helst roll?

Europas regeringar vägde försiktigt sina ord, "uttryckte sin oro", "uppmanade Israel att begränsa sina krigsinstatser", och så vidare. Arabvärldens regeringar lät sig, som vanligt, distraheras av oväsentligheter och etikettsregler, och förlorade lätt blicken för den föreliggande krisen.

Därefter började de sedvanliga, alltid förutsägbara utbrotten. Från hela världen ringde engagerade människor till TV- och radiostationer i Mellanöstern och skrek, vrålade, grät, tjöt, vädjade till gud, till arabiska ledare, till alla "samvetskännande människor" att göra någonting. Tittare och lyssnare, i sin tur, satt hemma och grät när de hörde de uppjagade kommentarerna och såg bilderna på högarna av palestinska lik från överallt på Gazaremsan.

Upprördheten spred sig snart till gatorna i arabvärldens huvudstäder, naturligtvis under arabiska polismakters och säkerhetstjänsters alltid vakande ögon. USA:s och staten Israels flaggor, liksom i några fall Egyptens brändes tillsammans med dockor föreställande Bush och olika israeliska ledare.

En del arabiska regeringar, som ville "visa sig situationen mogna", förklarade skrytsamt att de skulle skicka ett och annat flygplan med mat och mediciner till Gaza, några lådor med givarlandets flagga på, som oräkneliga gånger visades upp i lokala massmedier. Samtidigt kom rapporter om hur palestinier som försökte fly från fängelset Gaza till Sinai-öknen möttes vid gränsen av resoluta egyptiska säkerhetsstyrkor.

Märkligt nog höll sig den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas strikt till manus, trots den oerhörda tragedin i Gaza. På söndagen beskyllde han Hamas för blodbadet. "Vi talade med dem (Hamas) och sa till dem 'snälla, vi ber er, bryt inte vapenvilan. Låt den fortsätta, inte upphöra', så att vi kunde ha undvikit det som har hänt."

Kände hr Abbas till att Hamas inte har utfört en enda självmordsbombning sedan 2005? Eller att "vapenvilan" aldrig förmådde staten Israel att låta palestinierna i Gaza få tillgång till förnödenheter och medicin? Eller att det var staten Israel som angrep Gaza i november och dödade flera människor med motiveringen att man hade fått uppgifter om en hemlig sammansvärjning från Hamas.

Att Abbas har intagit denna position är desto märkligare med tanke på att många israeler inte är övertygade om att kriget mot Gaza alls hade med Hamas raketer att göra, utan i själva verket är ett knep i valkampanjen, där desperata politiker slåss om den dominerande högerflygelns röster i parlamentsvalet i februari. Faktum är att staten Israels planer på att anfalla Gaza inte hade mycket att göra med "upptrappningen" av de palestinska raketangreppen i mitten av december.

Den israeliska dagstidningen Haaretz skrev den 28 december: "Långsiktiga förberedelser, metodiskt insamlad information, hemliga överläggningar, militär vilseledning, vilseledande offentliga uttalanden - allt detta låg bakom de israeliska försvarsstyrkornas 'Operation Gjutet Bly' mot Hamasmål på Gazaremsan." Tidningen avslöjade samtidigt att förberedelserna har pågått i sex månader.

"Lika lite som inför USA:s angrepp på Irak och Israels svar på tillfångatagandet av IDF-reservisterna Eldad Regev och Ehud Goldwasser vid inledningen av Libanon-kriget 2006 tycks man ha lagt någon vikt vid att förhindra att oskyldiga civila skadas", skrev Haaretz.

Och varför skulle staten Israel ägna ens ett ögonblick åt frågan om att skada civila, eller bryta mot folkrätten, eller några andra till synes - från Israels synpunkt - ovidkommande föreställningar så länge dess "palestinska motpart", Arabförbundet och det internationella samfundet ännu vacklar mellan tystnad, likgiltighet, billig retorik och handlingsförlamning?

En läkare vid en klinik i Khan Yunis i Gaza berättade för mig i telefon att "många sårade är kliniskt sett döda. Andra är så svårt vanställda att jag menar att det vore bättre för dem att dö än att överleva. Vi hade inte mer plats på kliniken i Qarara. Kroppsdelar låg utspridda i korridorerna. Patienterna skrek i oupphörliga plågor och vi hade inte tillräckligt med mediciner och smärtstillande medel. Därför var vi tvungna att välja vilka vi skulle behandla och inte. Just då önskade jag verkligen att jag själv hade omkommit i de israeliska bombningarna, men jag fortsatte att springa runt och försöka göra någonting, vad som helst.

Så länge de arabiska länderna och den arabiska nationen inte går från slagord och verbala fördömanden till praktisk och meningsfull politisk handling för att sätta stopp för staten Israels våld mot palestinierna, kommer sannolikt ingenting annat att förändras än antalet dödade och sårade. Men man kan ändå inte låta bli att undra om staten Israel kommer att kunna döda tusen, eller tiotusen palestinier till, eller halva Gazas befolkning, utan att USA slutar att lägga skulden på palestinierna. Och om Egypten kommer att öppna sin gräns mot Gaza. Och om Europa kommer att uttrycka sin vanliga "djupa oro". Och om araberna kommer att göra samma överflödiga uttalanden. Och om någonting någonsin kommer att förändras. Någonsin.

Ramzy Baroud är författare och redaktör för PalestineChronicle.com. Hans senaste bok är The Second Palestinian Intifada, ISBN 978-0745325477 (häftad), 978-0745325484 (inbunden). Hans personliga webbplats, där denna krönika ursprungligen publicerades, är ramzybaroud.net. Översättning från engelska till svenska: Anders Püschel.



En mordisk midnattsserenad: hur Israels ledare mördar för att vinna sitt folks röster

Av Gilad Atzmon

För att kunna förstå staten Israels senaste förödande mordiska fälttåg i Gaza, måste man på djupet förstå den israeliska identitetens inneboende hat mot alla som inte klarar av att vara judar, och mot araber i synnerhet. Detta hat genomsyrar de israeliska läroplanerna, det predikas av politiska ledare och illustreras av deras handlingar, det förmedlas av kultureliten, till och med av den så kallade "israeliska vänstern".

Jag växte upp i staten Israel på 1970-talet, och min generation är nu de som leder Israels armé, dess politiska och ekonomiska institutioner, dess universitet och dess konstnärliga verksamheter. Vi lärde oss att tro att "en bra arab, är en död arab". Några veckor innan jag gick in i den israeliska krigsmakten i början av 1980-talet, förklarade dess dåvarande stabschef general Rafael Eitan att araberna är "bedövade kackerlackor i en flaska". Han kunde säga så utan efterverkningar, liksom han kunde mörda många tusentals civila libaneser i 1982 års Libanonkrig. Israeler kan helt enkelt begå mord utan konsekvenser.

Tack och lov nådde jag en punkt där jag, av skäl som fortfarande är bortom min förståelse, vaknade upp ur den hebreiska morddrömmen. Till slut lämnade jag den judiska staten, jag trotsade den judiska hatpropagandan. Jag hade blivit motståndare till den judiska staten och all slags judisk politik. Däremot är jag fullständigt övertygad om att min främsta plikt är att informera var och en som vill lyssna på mig om den motståndare som vi står inför.

I den mån sionismens syfte var att förändra judarna och göra dem till ett folk som alla andra genom att "ge dem en egen stat", misslyckades den fullständigt. Det israeliska barbariet är, som vi har sett den här veckan och alltför många gånger förut, långt mer än monstruöst. Det innebär att man dödar för dödandets egen skull. Och gör det fullständigt urskiljningslöst.

Det är inte många människor i västvärlden som är medvetna om det förödande faktum att det i staten Israel är ett mycket framgångsrikt politiskt recept att döda araber, och i synnerhet palestinier. Israelerna är verkligen ett förvirrat folk. Samtidigt som de vidhåller en självbild som säger att de är ett folk som vill ha Shalom[1], älskar de att företrädas av politiker med häpnadsväckande meriter i att begå rättsvidriga mordiska handlingar. Israelerna har alltid älskat när deras "demokratiskt valda ledare" - må det ha varit Sharon, Rabin, Begin, Shamir eller Ben Gurion - uppträder som krigshetsande hökar, med händer som dryper av blod, och har solida meriter som förövare av brott mot mänskligheten.

Det är bara några veckor kvar till nästa parlamentsval i Israel, och som det verkar i opinionsmätningarna ligger premiärministerkandidaterna för både Kadima, utrikesminister Tzipi Livni, och Arbetarpartiet, försvarsminister Ehud Barak, långt efter Likuds kandidat, Benjamin (Bibi) Netanyahu, som är en notorisk hök. Livni och Barak behöver sitt lilla krig. De måste bevisa för israelerna att de vet hur man begår massmord.

Både Livni och Barak måste ge de israeliska väljarna ett verkligt demonstrativt förödande blodbad, så att israelerna vet att de kan lita på sina ledare. Detta är den enda chans de har mot Netanyahu. Anledningen till att Livni och Barak vräker ner enorma mängder bomber över Palestinas civilbefolkning, skolor och sjukhus tycks alltså vara att detta är precis vad israelerna vill se.

Tyvärr är inte barmhärtighet och nåd något som israelerna är kända för. Istället är det vedergällningar och hämnd som ger dem tillfredsställelse, och deras egen gränslösa brutalitet som muntrar upp dem. När den före detta högste befälhavaren för det israeliska flygvapnet, Dan Halutz, fick frågan hur det känns att släppa en bomb på ett tättbefolkat område i Gaza, svarade han kort och gott: "Man känner bara en lätt stöt på högra vingen". Det kyligt dödliga sätt som Dan Halutz uppvisade räckte för att strax därefter försäkra honom befordran till stabschef för den israeliska krigsmakten. Det var general Halutz som ledde de israeliska styrkorna under Libanonkriget 2006. Det var han som begick förstörelsen av Libanons infrastruktur och stora delar av Beirut.

I den israeliska politiken tycks arabers blod betyda röster i val. Det skulle förstås vara mycket rimligt att åtala Livni, Barak och den israeliska krigsmaktens nuvarande stabschef Gabi Ashkenazi för överlagt mord, brott mot mänskligheten och uppenbara kränkningar av Genevekonventionerna, men det skulle vara mycket mera begripligt att ta hänsyn till att staten Israel är en "demokrati". Livni, Barak och Ashkenazi ger den israeliska allmänheten vad den vill ha: arabiskt blod i enorma volymer. Denna upprepade mordutövning, som israeliska politiker genomför, faller tillbaka på hela det israeliska folket, inte bara ett litet antal politiker och generaler. Vi har här att göra med ett barbariskt samhälle vars politik drivs av blodtörst och mordiska tendenser. Tro inte att det finns något utrymme för dessa människor bland världens nationer.

Varför israelerna är så främmande för varje medmänsklig föreställning är en svår fråga. Den bland oss som är generös eller naivt humanistisk kanske hävdar att Förintelsen lämnade ett stort sår i den israeliska själen. Detta skulle kunna förklara varför israelerna, med hjälp av sina bröder och systrar i förskingringen, på ett tvångsmässigt sätt odlar just detta minne. Israelerna säger "aldrig igen", och menar att Auschwitz aldrig får upprepas. Detta ger dem på något sätt tillåtelse att bestraffa palestinierna för nazisternas förbrytelser. Den bland oss som är realist sväljer inte längre detta argument, utan börjar nu erkänna att det är mer än sannolikt att israelerna är så otroligt brutala av den enkla anledningen att det är deras natur. Det är något som ligger långt bortom förnuft och inbillade analytiska antaganden. Realisten säger: "detta är israelernas sätt att vara och det finns inte längre särskilt mycket vi kan göra åt det". Realisten börjar medge att dödandet är israelernas tolkning av vad den judiska identiteten innebär. Många av oss har kommit till den dystra insikten att det inte finns något alternativt sekulärt och humanistiskt judiskt värdesystem som kan ersätta det mordiska hebreiska. Den judiska staten tjänar som bevis på att judisk nationell självständighet är en omänsklig företeelse.

Jag växte upp i staten Israel efter 1967, i kölvattnet på den mytiska israeliska segern i Junikriget. Vi skolades till att dyrka "israelen som skjuter från höften", soldaten i kommandoplutonen, som avfyrar sitt automatvapen av märket Uzi i riktning mot araberna och lyckas besegra fyra arméer på bara sex dagar.

Det tog mig två årtionden mer än det borde att inse att "israelen som skjuter från höften" i verkligheten var en mästare på urskiljningslöst dödande. Ehud Barak var en av dessa 1967 års hjältar, han var en mästare på urskiljningslöst dödande. Tydligen har den israeliska regeringen nu godkänt hans plan för det största angreppet på Gaza sedan 1967. Livni är ungefär i min egen ålder, och det budskap vi båda utsattes för av medierna har hon tagit till sig. Hon samlar nu på sig de meriter hon behöver som urskiljningslös mördare. Både Barak och Livni inleder nu en valkampanj där staten Israel slaktar palestinier. Arabers och palestiniers blod är den israeliska politikens bränsle.

Jag skulle vilja säga till Livni och Barak att det nog inte hjälper dem i valet. Netanyahu är en verklig hök. Han behöver inte låtsas vara en mördare, och hur mycket jag än avskyr honom, har han ännu inte startat något israeliskt krig. Han förstår förmodligen bättre än dem vilken makt avskräckning egentligen har.

Gilad Atzmon, född 1963 i Tel Aviv, är jazzmusiker, kompositör, producent och författare. Han fick sin musikutbildning vid Rubinakademin i Jerusalem, och studerade sedan filosofi i London, där han nu bor som motståndare till den judiska stat han växte upp i. Hans diskografi omfattar mer än tio skivor, och han har, förutom ett stort antal artiklar, publicerat två romaner, My One and Only Love, ISBN 978-0863565076 (inb), och A Guide to the Perplexed, ISBN 978-1852428266 (hft).

[1] Förväxla inte 'shalom' med 'fred' och 'salam'. Till skillnad från fred och salam, som båda syftar på försoning och kompromisser, betyder shalom att det judiska folkets vinner sin säkerhet på omgivningens bekostnad. Förf. anm.

Översättning från engelska till svenska: Anders Püschel.


För att vi inte ska se


KLOKSKAP
DET PÅGÅR TVÅ SAMTIDIGA MEGATRENDER
Den senare trenden utgör den skarpa kontrast som gör det möjligt för den förra att slunga upp sig till helt fantastiska djup och höjder. Men vad driver den senare, förytligandet och förnekelsen? Hukande, rädsla? Att förvänta sig att någon annan ska ta tag i problemen? När ska de inse att alla dessa andra i samhällskroppen nu i stort sett har gått åt i kampen för att försvara mänskliga rättigheter mot fördumningen och korrumptionen? Att nu ligger det på oss enskilda som individer, det finns inga institutioner kvar att luta oss mot. När ska de se?

#1 Leif Erlingsson 2009-01-01 15:19

Occupation

Occupation_101.avi - 1:27:59 - 9 jun 2007



http://video.google.com/videoplay?docid=-2451908450811690589&hl=sv