SVERIGES ANSTÄLLNINGSLÖSAS LANDSORGANISATION

SV. ANSTÄLLNINGSLÖSAS LANDSORGANISATION info@anstallningslos.se

Hur man bryter ned en fackföreningsrörelse. De flesta som haft med något fackförbund att göra har kunnat konstatera att fackens makt och förutsättning för balans på arbetsmarknaden har minskat under senare år. Allt färre människor ser facket som en självklar organisation att gå med i. Då arbetsmarknaden förändrats drastiskt och skillnaderna mellan rika och fattiga ökat dramatiskt sedan de goda åren under 1950- och 60-talen är det viktigt att analysera saken.Om vi ser fackens utveckling under 1900-talet så har det gått från en underifrån byggd folkrörelse till en toppstyrd organisation med heltidsanställda ombudsmän och administratörer vars verklighet har distanserat sig mer och mer från medlemmarna och deras intressen. Det har gjort att medlemmarna ser facket mer som en servicefunktion än som sin egen folkrörelse. Därav orsaken till att färre går på möten och istället ägnar sin tid åt att konsumera dokusåpor på teve för att hårdra det. Det har naturligtvis mest med den enorma individualisering som skett genom nyliberalismens allt hårdare grepp om samhället att göra.Socialdemokratin har själv bidragit till marknadsliberalismens intåg i Sverige genom Novemberrevolutionens avregleringar och EU-inträde, inflationsbekämpning och snack om ekonomisk tillväxt istället för jämn fördelning av resurserna i samhället. Det betyder att fackens egen politiska bas har undergrävt fackens utveckling till moderna rättviseorganisationer.Marknadsliberalismen har skapat ett utanförskap i form av arbetslöshet, sjukskrivningar, förtidspensioneringar med mera, i storleksordningen som vi hade på 1930-talet. Besvikelsen över att facken inte gör något resulterar i att många väljer att stå utanför. Eftersom fackets roll är att arbeta med arbetsmiljö, lönefrågor och andra arbetsplatsrelaterade frågor ser många medlemmar som står utanför arbetsmarknaden ingen mening i att vara fackligt ansluten. Facken skapar därigenom en konflikt mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. En helt onödig konflikt eftersom man borde utgå från medlemmarnas behov.Alliansen kommer nu att spä på denna konflikt då de vill höja a-kasseavgiften och sänka ersättningen. Tanken är att de som har anställning i respektive a-kassa ska betala högre avgift ju högre arbetslösheten är. Att det blir motsättningar mellan dem som har anställning och dem som inte har anställning i a-kassor med hög arbetslöshet, är inte svårt att räkna ut. Anställda och arbetslösa medlemmar inom samma fack som hamnar i konflikt med varandra kommer naturligtvis inte att kunna samarbeta i det fackliga arbetet, vilket kräver en solidarisk attityd till varandra. Risken för sprickor inom facken är överhängande. Skrupellösa arbetsgivare och kapitalägare gnuggar förmodligen sina händer i förtjusning.Fackföreningsrörelsen har mycket att lära angående sitt agerande, och lära om igen, när det gäller sin ideologiska bas. Tappar man sin ideologiska grund förlorar man identiteten och medlemmarnas känsla av delaktighet. Facken har i likhet med socialdemokratin blivit en medelklassrörelse för dem som lyckats hålla sig kvar på lönearbetsmarknaden. Retoriken att ”Alla ska med” blir då tom och innehållslös.Att ta bort a-kassans solidariska konstruktion kommer att bli en spik i kistan för fackföreningsrörelsen. En annan är att högutbildade som står utanför lönearbetsmarknaden tvingas ta låglönejobb i hushållsnära tjänstesektorn och kasta bort kompetens och CSN-lån. Att tro att enda lösningen är låglönejobb, samtidigt som Sveriges och kapitalägarnas vinster är gigantiska, är så långt borta från den fackliga idén som man bara kan komma.Om inte LO-TCO-SACO börjar mobilisera sina grupper till kamp kommer ombudsmännen en vacker dag att sitta i sina tomma organisationer och undra vad det var som hände. Mitt stridsrop till facken är egentligen inte, upp till kamp, utan – upp till bevis! - Är ni en folkrörelse eller bara en spillra av ert forna jag - ett gäng bekväma medelklassmänniskor, som är rädda för att solidaritet kanske innebär att resa sig ur sina bekväma positioner och ta klivet ut i det okända, på samma sätt som era föregångare för 100 år sedan?Sveriges Anställningslösas Landsorganisation har redan tagit klivet.
SALO, 061016Henrik Lund

BORGARES PROBLEM MED DEMOKRATIN!

BORGARE HAR ALLTID haft svårt att förstå demokrati. Historiskt har det handlat om att man tyckt att bara ”lämpliga och kompetenta” medborgare bör delta i beslut. Allmän rösträtt för män och kvinnor infördes först efter årtionden av kamp från de ”olämpliga”. På senare år har det snarare handlat om att minska demokratins makt. Enligt den borgerliga ideologin ska demo­kratin inte lägga sig i alltför mycket, det mesta som har med makt och pengar att göra klarar ”marknaden” av bättre. Det är därför vi idag har en expertstyrd riksbank, en av­reglerad finansmarknad och det är därför borgerliga ideologer gång på gång försöker föreslå nya ”expertgrupper” som ska granska politiken och föreslå lämpliga åtgärder.
Det här brukar ofta vara riktigt parodiskt.
Som när borgerliga ledarsidor på allvar tycker att en borgerlig nationalekonom som Lars Calmfors är lämplig att ”neutralt” före­slå vad som bör göras eller inte vad gäller arbetslöshet och trygghet.
Mer allvarligt är det när man lyckas få igenom tvångströjor i politiken som gör att ”utgiftstak” och ”överskottsmål” hindrar riksdag att genomföra en politik som mins­kar klyftor.
Saken blir ju inte roligare av att sådana borgerliga tvångströjor införts av s., dvs. Persson/Nuder.

MEN NU HAR vi en ny borgerlig reger­ing och plötsligt har tonen ändrats. I nylibe­rala DN kan man läsa att bara riksdagen ska ha makt att besluta, riksdagen är suverän, den som ifrågasätter riksdagens rätt att sänka a-kassan och förstöra försäkringen är ”ode­mokratisk”.
Sven Otto Littorin går leende alla pro­tester till mötes med orden ”ha, ha, vi vann ju valet”.
Plötsligt är demokrati något som hotas för att människor blivit förbannade.

DET ÄR KANSKE dags att förklara nå­got grundläggande. Demokrati är INTE val vart fjärde år, demokrati är en styrelseform där olika krafter slåss om utvecklingen VARJE DAG. Demokrati är olika makter som står mot varandra i öppen kamp. Å ena sidan finns den ekonomiska makten som utpressar politiken varje dag, å andra sidan finns miljoner löntagares krav på att få skydd och stöd mot denna ekonomiska makt.
Mellan dem finns miljoner människor som antingen inte får eller kan arbeta, lägg till gamla och barn och plötsligt ser vi en kittel av olika behov som ständigt möts och ställer krav på en stat. Att regera handlar om att ta ansvar för effekterna av sina beslut, fundera över om skrivbordstankarna verkli­gen fungerar i verkligheten. Och demokra­tins möjlighet att korrigera en regering är genom att visa effekterna av ett idiotiskt be­slut.
Det gjorde de svenska storföretagen när de spekulerade sönder den korkade fasta valutan 1992 (vilket var Carl Bildts stora prestigeprojekt).
Det gjorde miljörörelsen när den till slut efter år av kamp tvingade fram en folkom­röstning om kärnkraft.
Det gör fackföreningsrörelsen idag när man visar på de ekonomiska och politiska effekterna av att förstöra a-kassan och för­sämra för löntagarna.

BORGARE HAR SVÅRT att förstå de­mokratin. De stöder odemokratiska maktför­hållanden och låtsas som att de inte är något problem. Kapitalägares behov är viktigare än löntagarnas. Yttrandefriheten är mindre vik­tig än ägandets frihet (annars skulle borgare reagera på att 90 procent av all media är bor­gerligt ägd och styrd). Mäns behov är vikti­gare än kvinnors (därför får politiken inte ingripa med kvotering och en utjämningspo­litik).
Ideologiskt är borgare nakna när man diskuterar demokrati.

DET ÄR SANT att drygt 40 procent av svenska folket valde alliansen (inräknat alla som inte röstar) det ger en majoritet i riksda­gen, men det kan ju samtidigt betyda att 80 procent av folket är emot en sakfråga som regeringen vill driva. Om man då är döv in­för protesterna har man missat demokratins poäng.
En riksdagsmajoritet kan fatta beslut om att sänka löntagarnas levnadsstandard. Höjda avgifter och sänkta ersättningar drabbar de med lägsta löner högst. Formellt har inget fel begåtts.
Men det absurda är att om då löntagarna samlar sig och säger ”nej, vi tänker inte ar­beta under de här villkoren” dvs. om man går ut i en strejk – då kallas det ett hot mot de­mokratin.
En politisk strejk handlar om att man tycker priset man får för jobbet, blivit för dåligt. Löntagare säljer ju sitt arbete och har all rätt i världen att bestämma till vilket pris man vill sälja sig.
Om man INTE får göra det så har vi hamnat i en diktatur, att ifrågasätta politiska strejker och opinionsskapande mot en poli­tik, är att ifrågasätta själva demokratin.
Nej, det förstår inte borgare.

MEN DET BEGRIPER de fackliga le­dare, ja även de som idag är EMOT en poli­tisk strejk. De tror att den inte skulle lyckas, det är en ny kampmetod för landet, den krä­ver förberedelse och diskussioner och kanske lokala omröstningar för att fungera.
En politisk strejk är förvisso ingen medie­hype, det kommer att möta motstånd och protester från 90 procent av medievärl­den, och det är därför en kamp man inte får förlora.
Men jag tror de gör fel bedömning. Lo­kala fackklubbar runt om i landet säger också något annat. En kort politisk strejk skulle samla löntagarna, visa motståndarens riktiga ansikte.
Men det viktiga är att man är ense om att demokrati handlar om rätten att göra mot­stånd, även via strejk.

DÄRFÖR DEMONSTRERAR FACKFÖRENINGARNA den 14 de­cember. Deltagarna försöker visa regeringen att de leker med allvarliga saker när de för­stör för löntagare.
Och om Littorin bara fortsätter skratta?
Då fortsätter den demokratiska kampen. Tro inte att det blir tyst i fyra år. Nästa steg är strejk. Nån gång fastnar skrattet i halsen på den glade borgaren.

JOHAN EHRENBERG
johan@etc.se

DAGENS ETC # 48 2006