Centern visar förakt för arbetare
De bittraste motståndarna till lagen om anställningsskydd (las) är främst Företagarna och svenskt Näringsliv (SN) och före detta folkrörelsepartiet centerpartiet. Även lobbyorganisationer som Timbro och Sydsvenska Handelskammaren med flera extrema organisationer kan räknas med.
Den kanske mest rabiata motståndaren till Svensk fackföreningsrörelse är centerpartiets Maud Olofsson. Som norrländsk storbonde följer hon traditionen som notorisk arbetarhatare. Hon framför öppet sin avsky mot löntagarnas rättigheter.
Ett argument är att arbetsmarknadslagarna och främst las är en föråldrad lag och borde ersättas med något nytt. Några pekar på Danmark och menar att deras flexibilitet i lagstiftning är ett föredöme.
Alla argument har samma innebörd och grundvärdering. Ett förakt för lägre tjänstemän och arbetare, där målet är att göra löntagarna rättslösa och kravlösa.
När man säger att det fordras förnyelse i lagstiftningen menar man att lagstiftningen från mitten av sjuttiotalet är omodern och inte hör hemma i dagens samhälle. Vad den ska ersättas med framgår inte. Ett är säkert, löntagarnas rättigheter ska inte stärkas. Tydligen längtar man tillbaka till tiden då det var möjligt att avskeda anställda utan anledning och till den tid då den anställde saknade den trygghet som kollektivavtal och lagstiftning ger. Man säger att det är svårigheter för främst de små företagen att avskeda sina anställda.
I dag kan företag upp till tio anställda sparka två anställda utan skäl. Ett krav är att alla uppsägningar ska föregås av förhandlingar med den fackliga organisationen. Finns det sakliga skäl är det fullt möjligt att avskeda anställda.
Vid tillsvidareanställning har båda parter en månads uppsägning av anställningen.
När anställningen överstigit två år utökas uppsägningstiden till två månader för att efter sex års anställning uppgå till sex månader.
Om detta faktum skriver ingen svensk borgerlig tidning. Är det okunnighet?
I de få fall man för fram alternativ till vårt system med nationella kollektivavtal hänvisar man till egna uppgörelser mellan den anställde och arbetsgivaren. Detta system hade naturligtvis saknat varje form av trygghet.
I Danmark är lagstiftningen ännu sämre för den anställde än i Sverige, men där är a-kassesystemet betydligt tryggare men 90 procent av inkomsten i ersättning. Visserligen är egenavgiften högre än i Sverige, även efter regeringens chockhöjning. Detta undanhåller företagarorganisationer, lobbygrupper och borgerliga ledarskribenter.
Att man kan försvara företagare som påstår sig uppfylla kraven på kollektivavtal men trots detta vägrar skriva avtal med facket förstärker bara uppfattningen om okunskap och en elitistisk, föraktfull inställning till vanliga löntagare i vårt land.
Vi ska i stället sträva efter ett humant samhälle med ett trygghetssystem både i arbetslivet och i samhället i övrigt. Samverkan mellan löntagare och arbetsgivare är dessbättre den vanligaste situationen på vår arbetsmarknad, låt oss värna och utveckla den.
TORD PERSSON
ORDFÖRANDEBYGGNADS LUND