VECKANS COGITO V10: Hetskampanjen mot Mona Sahlin - kan en QVINNA bli statsminister?
Av Per Gahrton, Ordförande Cogito
Hetskampanjen mot Mona Sahlin rullar vidare. Det är ingen vacker bild av ”sveket mot Sahlin” från gråsossarnas sida som målas upp i senaste numret av Fokus. Och med DN:s vinklade opinionsmätning i söndags gick anständighetsbotten definitivt ur. Handlar det ”bara” om en samordnad kampanj från borgerliga partitaktiker, kärnkraftskramare i näringslivet och besvikna Nuder-anhängare? Eller är det möjligheten av en QVINNA på statsministerposten som får makteliten att darra?
Jag betvivlar inte att det finns en hel del kvinnor i svensk politik som skulle kunna bli statsminister utan att ens DN:s politruker skulle reagera surt. Men hur är det om det inte bara handlar om en människa som biologiskt är annorlunda än sedvanliga manliga ledartyper utan också socialt och psykologiskt beter sig på ett annat sätt, talar annorlunda, har en annorlunda utstrålning och kanske inte ens pekar med hela handen?
Jag undrar. Innan Mona Sahlin blev statsministerkandidat fick hon beröm för sin kommunikationsförmåga, för att hon inte bara predikade utan också lyssnade. Enligt Fokus var en orsak till att hon valdes att hon skulle göra slut på Perssons toppstyrning. Vilket hon gjorde! Hon startade rådslag och diskussioner. Nu vänds det emot henne. En anonym partistyrelseledamot säger till Fokus: ”Det är inte säkert att det blir bättre politik för att folk får prata”.
Samma sorts auktoritära och antidemokratiska syn på statsministerrollen ligger bakom DN:s ”undersökning”. Man har frågat vem av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt som folk tror är bäst på att ”leda regeringens arbete”. Eftersom Reinfeldt faktiskt gjort det under två och ett halvt år men Sahlin ännu inte fått någon chans, vore det konstigt om inte Reinfeldt vann. Varför frågas inte vem av de två som är bäst på att resonera och lyssna på olika uppfattningar före beslut? Vem som är bäst på att förstå låginkomsttagares och arbetslösas oro?
En annan fråga handlar om vem folk tror är bäst på att ”företräda Sverige utomlands”. Det vore förstås skandal om inte en sittande statsminister vann över en utmanare. Varför inte istället fråga: Vem tror ni är bäst på att förstå den fattiga världens problem, vem har störst chans att bygga freds- och utvecklingskoalitioner med framväxande nya stormakter som Sydafrika, Indien, Brasilien?
DN frågar också vem folk tror är bäst på att ”skapa en majoritet för sin politik i riksdagen”? Vad menas med det? Tror DN att Sveriges riksdag består av obundna ledamöter där det inför varje beslut kan ”skapas en majoritet”? Nej, majoritet i Sveriges riksdag skapas lyckligtvis av väljarna på valdagen, inte genom en statsministers korridormygel.
Den sista DN-frågan handlar om vem folk tror är bäst på att ”ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige”. Att ledaren för ett parti som numera anser att till och med EU skall användas i nationalistiska syften vinner den matchen är självklart. Men hur skulle det ha gått om frågan inte handlat om bara ”oss som bor i Sverige” utan om alla människor, djur och natur, om en ekologiskt hållbar framtid för allt liv?
Som man frågar får man svar. DN:s till opinionsmätning förklädda personangrepp på Mona Sahlin är ett rejält bottennapp. I själva verket frågar DN en enda sak: Vem tycker ni det verkar som att DN och andra medier på senare tid har framställt som den bäste statsministern? Svaret är lika förutsägbart som ointressant.
Det intressanta är vad en stor tidning som DN anser är viktiga egenskaper för en statsminister. Och då tycks det främst handla om traditionella manliga peka-med-hela-handen-egenskaper. Företräda, leda, skapa majoritet! Ingenting om att lyssna, resonera, analysera, känna av. Ingenting om förmåga att se globalt, att tänka nytt, att lotsa oss in i en ekologisk och solidarisk framtid!
Jag vill inte påstå att Mona Sahlin är en fullfjädrad ekofeminist. Hon är inte perfekt och turerna med samarbetspartierna kunde skötts bättre. Men hon har vissa åsikter som ger hopp om en annorlunda framtid än den toppstyrda överkonsumtionsmodell som borgare och gråsossar tycks vara så rörande överens om. Frågan är dock om detta är hennes värsta synd i deras ögon, om det inte minst lika mycket handlar om hennes personlighet, nämligen att hon faktiskt uppträder annorlunda än de sedvanliga maktmännen. Nog kan också gamla betonghäckar idag acceptera en kvinna som statsminister. Men knappast en QVINNA.
Väldigt överraskade blev i går de strutsar som stoppat huvudet i sanden och sagt att media överdriver och att den ekonomiska krisen snart är över. Men ingen av oss andra blev särskilt förvånade över att IF Metall och arbetsgivarna har slutit ett avtal som möjliggör att behålla jobben mot lönesänkningar på max 20 procent. Om var fjärde IF Metall-medlem är antingen varslad eller redan arbetslös - och fler är på väg - måste någonting göras.