Förra året var det valår i Iran och den före detta premiärministern och megakapitalisten Rafsanjani skulle hålla tal på första maj inför Teherans arbetare, men det misslyckades. Rafsanjani kunde nämligen inte göra sig hörd när tusentals arbetare skrek egna slagord, blåste i visselpipor och slog på trummor.
Samma fiasko inträffade i år när Mahjoub - chefen för den statliga fackföreningen Arbetarnas hus - skulle hålla tal. Arbetarnas hus hade utlyst första maj-demonstration utanför den gamla amerikanska ambassaden i Teheran. Arbetare från Qazvin bar pannband med texten "Strejk, strejk", de från den heliga staden Qom hade valt "Arbetarskydd" - iranier dör i arbetsplatsolyckor varje dag - och på sina bandanas hade studenter skrivit "Oberoende organisering är en rättighet". Med trummor och höga röster skrek de slagord som "Satsa inte pengarna på Palestina, tänk på vår situation" och "Glöm inte Frankrike - här står vi".
Demonstrationsledningen försökte då anspela på arbetarnas religiösa känslor genom att tala om martyren Imam Hussein, men arbetarna gav sig inte. Mahjoub sade åt polisen att få tyst på arbetarna med trummor, men hur får man tyst på tusentals förbannade arbetare? Det får man inte!
De senaste två årens gräsrotsarbete inom arbetarrörelsen i Iran har försatt Arbetarnas hus i inre kris. En kris där den statliga arbetartidningen Kar va kargar, Arbete och arbetare, som aldrig någonsin skrev om strejker eller arbetarkontroll innan, nu plötsligt börjat publicera texter om arbetarkamp av Marx och Lenin.
DET ÄR INTE EN tillfällighet att regimen samlade arbetarna framför den före detta amerikanska ambassaden. I och med alla krigshot från USA måste den iranska regimen - i sin desperation - anspela på det iranska folkets nationalistiska känslor. Nu råkar det också vara så att iranier i allmänhet är nationalistiskt lagda, och såväl mellan skikts- som arbetarklassiranier ser det som sin rättighet att utveckla kärnkraft; de förstår inte omvärldens uppblåsta reaktion.
Iran är ett land med stora oljetillgångar, helt omringat av amerikanska militärbaser. Även om målet med anrikningen av uran inte skulle vara fredliga har Iran all rätt att försvara sig. Men det är inte kärnvapen i sig som retar gallfeber på USA - det är vem som har dem. Om Iran skulle skaffa sig kärnvapen skulle maktförhållandena helt och hållet förändras i Mellanöstern, Israel skulle mista sitt kärnvapenmonopol och USA skulle inte på samma enkla sätt kunna suga ut Mellanösternländerna på deras ekonomiska blod - oljan.
ETT ANFALL PÅ IRAN skulle vara en katastrof för landets befolkning. Iranier vill inte genomgå ännu ett krig, men om de skulle bli anfallna skulle de försvara sig - kanske till och med på islamisternas sida. Det är en naturlig reaktion. Men även en sådan försvarsallians skulle vara en katastrof för Iran, som i dag är fullt av aktivister som försöker bygga demokratiska strukturer i landet. Sakta men säkert kan de vara på väg att uppnå mer än förväntat, och vissa framsteg sker snabbt: för bara några år sedan kunde inte arbetare strejka med livet i behåll.
I dag känner de sig stärkta av den solidaritet arbetarrörelsen i världen gett dem - nu kan de förenas och med raka ryggar skrika åt regimen att deras rättigheter går före allt annat. Det är just de som kommer att genomföra den största förändringen i Iran sedan revolutionen 1979. Ett anfall skulle inte bara vara graven för tusentals civila dödsoffer - utan också för de pyrande sociala rörelserna.
Shora Esmailian
ARBETAREN 18/2006
