Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) LEDARE
rikard.warlenius@arbetaren.se, rebecka.bohlin@arbetaren.se
Klasskamp uppifrån
”OJ, VILKEN LÖNEFEST!” löd rubriken som toppade affärssajten N24 i måndags och illustrerades av bilder på lyckliga, storleende företagsledare. Och det är sannerligen inte dumt att vara aktieägare eller vd i dagens Sverige.
Medan LO-kollektivets medlemmar strävsamt tilldelas lönelyft strax över inflationen, ett par-tre procent per år, är det helt andra nivåer som gäller för bossarna. TT visar i artikeln hur cheferna i 14 börsbolag ökade sina löner med 16 procent. Nu bör ju lönehöjningar inte räknas i procent, vilket döljer existerande skillnader, utan i kronor. Och i kronor talat fick dessa chefer i snitt en lönehöjning på 1,5 miljoner. Deras lönehöjning var alltså cirka sex gånger högre än en vanlig knegares hela lön.
Toppade gjorde Tom McKillop, vd för Astra Zeneca, som cashade in 30,5 miljoner 2005. Alltså en daglig lön på ungefär 120 000 kronor.
ATT VARA STYRELSEMEDLEM är en annan lönsam sysselsättning i dessa dagar. Företagen i Wallenbergsfären, som Investor, Ericsson, SEB, OMX och Gambro, höjer i år styrelsearvodena med över 20 procent. Michael Treschow får exempelvis 3,75 miljoner för att svinga ordförandeklubban i Ericsson, vilket knappast kan vara ett heltidsjobb eftersom han dessutom är styrelseordförande i Electrolux och Svenskt Näringsliv och sitter i styrelsen för ABB och B-Business Partners.
Trots nationella föreställningar om Jantelag och Sverige som ett kvasisocialistiskt högskatteland behöver knappast alla svenskar gå klädda i säck och aska. När Forbes nyligen presenterade sin årliga lista över dollarmiljardärer var det inte bara Ingvar Kamprad, världens fjärde rikaste med en privat förmögenhet på 218 miljarder kronor, som kvalade in. De sju svenskarna utgör nästan en procent av de 732 på listan – inte dåligt för att vara ett litet land i Europas periferi.
För den som tror att de sanslösa löneskillnaderna i Sverige är en följd av globaliseringen, av att Sverige anpassar sig till nivåer som redan existerat länge utomlands, vill vi påminna om att det bara var en luring som nästan gick hem. I Arbetaren 42/2004 skrev vi om en undersökning som visade att det bara var direktörerna i Schweiz och USA (av 43 undersökta länder) som tjänade mer än Sveriges direktörer.
HUR SKA MAN FÖRSTÅ och förklara explosionen i inkomstskillnader? Visst är stora ekonomiska klyftor i grund och botten en naturlig följd av ett kapitalistiskt klassamhälle. Det ena kan inte avskaffas utan att det andra följer med. Men uppenbarligen finns också plats för variationer. Inkomstskillnaderna minskade under 1950-, 60- och 70-talen, för att sedan vända och öka.
Huvudorsaken till det är att fackföreningsrörelsen och vänstern har försvagats under de senaste decennierna, i Sverige och annorstädes. Visserligen sitter vänstern vid regeringsmakten och organisationsgraden är alltjämt hög, men politiskt har de tveklöst försvagats. Men det är inte hela förklaringen – inkomstskillnaderna ökar nämligen mer i Sverige än i andra länder (om än, ska sägas, från en nivå av större jämlikhet).
Det tycks alltså vara något särskilt med de svenska direktörerna, vilket vi också fått talrika bevis för de senaste åren; det senaste exemplet är Skandiadirektörerna som nu står inför skranket.
Direktörerna gnäller på skatterna och jämlikheten och skrattar hela vägen till banken. De har en stark klassolidaritet och bedriver en framgångsrik klasskamp, även om de aldrig skulle klä sin verksamhet i dylika ord. Det säger något om vad arbetarklassen skulle kunna uppnå om den solidariskt kämpade tillsammans.
RW
ARBETAREN 11/2006
