Så hejdas ohälsan
EN MILJON MÄNNISKOR vantrivs på sina arbeten, vilket bland annat beror på stress. Den bedömningen gör Mikael Sjöberg, Arbetslivsinstitutets generalsekreterare (i Ekots lördagsintervju). Lägg till detta att kvinnor dominerar i låglönegrupper, att de fortfarande dubbelarbetar i enormt mycket högre utsträckning än män och att pappor endast tar ut omkring 17 procent av föräldraledigheten.
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnor är väl värda den paus från sina tunga yrkesliv det (tunga) småbarnsomhändertagandet i hemmet innebär. Men det är ett synsätt som saknar en vision. För just eftersom de sämst betalda, stressiga jobben är kvinnodominerade behövs kvinnorna på jobbet – för att med kontinuitet kunna organisera sin fackliga kamp för bättre villkor. Därför är det glädjande att s-kvinnorna utmanar sitt parti, som ju hårdnackat gör motstånd mot ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen, och kräver att de två så kallade pappamånaderna åtminstone ska bli tre. Männen måste tvingas till ansvar för hem och barn och i det fallet är faktiskt lagstiftning en bra väg att gå. ”Valfriheten” att lösa familjens angelägenheter på ett könstraditionalistiskt sätt har visat sig stå kvinnor allt för dyrt. Vi har fått betala med osäkra anställningar och lägre löner. Menar man allvar med jämställdhetsambitioner måste den ekonomiska jämställdheten – självfallet – prioriteras.
Så långt har möjligen s-kvinnorna förstått. Men när de samtidigt går ut och gör gemensam sak med fackförbundet Kommunal och släpper kravet på sex timmars arbetsdag framstår deras analys genast som mera vacklande.
TENDENSERNA I det svenska samhället är solklara: Vinsterna skenar iväg samtidigt som vanliga arbetare slits allt hårdare och riskerar inte bara stress och vantrivsel, utan också arbetsskador, förslitningsskador, utbrändhet och till och med dödsfall på jobbet.
Jämställdhetsprioriteringar, som till exempel individualisering av föräldraförsäkringen och höjda löner i de kvinnodominerade sektorerna utesluter inte på något sätt att arbetarna utmanar kapitalet, vilket kravet på sänkt arbetstid innebär. Och en sextimmars-reform skulle samtidigt göra det rimligare för småbarnsföräldrar att arbeta heltid, med allt vad det innebär av ekonomisk trygghet, pensionspoäng och så vidare, och ändå hinna ta hand om barnen. Så minskar stressen och så minskar risken att bli sjuk.
Det största försöket med sex timmars arbetsdag är antagligen det som genomfördes i Kiruna kommun. 1988 infördes 30-timmarsvecka med bibehållen lön för hemtjänstpersonal, ett projekt som kom att fortsätta i 16 år – tills det ”blev för dyrt”. Ingen komplett utredning har gjorts av vad det faktiskt innebar, men fyra mindre utredningar tyder på att personalen blev piggare.
I EN SITUATION där Sverige har enorma problem med ohälsa borde det vara självklart att diskutera rimligheten i ständiga krav på effektiviseringar i arbetslivet – med bibehållen arbetstid. Det är just detta som utgör grunden för de ökade vinsterna och de fördjupade klassklyftorna. Om arbetarna kapar åt sig av det löneutrymme som produktivitetshöjningarna skapar räcker det till både löneökningar och sänkt arbetstid.
RB
ARBETAREN 20/2006
Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) rikard.warlenius@arbetaren, rebecka.bohlin@arbetaren.se
