Av: America Vera-Zavala

Patetiskt från New York och Bangkok

Vi befinner oss inte i globaliseringens tidevarv – utan mitt i finanskrisens totala krasch. Kapitalismen är inte längre komplex, den är ett fiasko Det märks inte i filmen Mammut. Ändå har Moodyssons senaste film hyllats av recensenterna. Men storsatsningen är varken lysande eller politisk, som det påståtts. Snarare provocerande dålig. Filmen har ju redan gjorts. Bäst före datumet har passerat. Mammut är som en ”Swedish light version” av Babel. Samtidigt som jag skriver den här krönikan blir ett barn våldtaget i Thailand, ett annat syr kläder åt H&M i Indien och... Och ja? Vad mer? Massa andra saker! En film som utspelar sig i både New York, Manila och Bangkok + strand förklarar inte globaliseringen, den blir patetisk. För vi vet ju att andra saker händer samtidigt som vi lever här. Frågan är väl bara vad vi gör åt det? Jag frågar mig varför huvudrollsparet var tvunget att vara nordamerikanskt och filmens utgångspunkt New York. Hade inte en skandinav bättre kunnat snudda vid myten om att européer är civiliserade utomlands? Jag frågar mig varför alla karaktärer är ensidigt godhjärtade. De behöver bara en händelse i sitt liv för att vakna upp tycks regissören säga. Förvirrade men goda. Filmens enda intressanta karaktär är mormodern i Manila. Hon är komplex. Kärleksfull men pragmatisk. Att Mammut skulle handla om sexindustrin har jag också svårt att se. Den snygge givmilda Bernal är ju rena drömkunden för den prostituerade, som han dessutom inte betalar ordentligt eftersom han är romantiker. När Moodysson dessutom förhärligar familjen och upphöjer den till alltings lösning blir det bara för mycket. Hundratusentals filippinska kvinnor lever långt ifrån sina barn för att istället ta hand om välbärgade kvinnors barn (och dåliga samveten). Jag litar tyvärr på att de har vägt allt mot att lämna sina barn och ändå bestämt sig för att åka till något annat land och tjäna pengar. De har vägt misär för hela familjen mot att varje dag varje sekund gå igenom en skärseld av saknad. Och de har valt skärselden. Förmodligen för att de anser att de inte har något annat alternativ.

(America Vera-Zavala, FLAMMAN) VÄNSTERNS TIDNING

http://flamman.se/kolumnister.php?id=6068

So What

Miles Davis



http://www.jazzonthetube.com/page/5.html

Initierat: Inga-Lisa Sangregorio

Vänsterns beröringsskräck

"Lägg ner Globaliseringsrådet!" uppmanade Håkan A Bengtsson nyligen på Dagens Arena. Bengtsson, chef för vänstertankesmedjan Agora, hävdar att det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådet har karaktären av borgerlig tankesmedja: "Den ligger i linje med den dominerande liberala globaliseringsberättelsen som vill lära ut att den svenska modellen är dömd till marknadsanpassning."
Är det sant? Jag har läst några av de närmare trettio rapporter som rådet gett ut och deltagit i fyra eller fem av deras konferenser och kan inte uttala mig om helheten, men det jag har hört och läst har varit begåvat och stimulerande om än inte invändningsfritt. De är inga köpta jasägare.

Det finns hos vänstern en beröringsskräck som jag tolkar som en rädsla för att konfronteras med fakta och idéer som kan rubba de egna käpphästarna. Men är det inte viktigt att känna sina fiender (om de nu är fiender)? Och är vi inte i stånd att sila agnarna från vetet och dra egna slutsatser av fakta?
Ett exempel: Håkan A Bengtsson ondgör sig över att rådets ordförande Pontus Brauerhjelm och kanslichefen Camilo von Greiff på själva julafton publicerade en artikel om skatterna på DN Debatt, där de bland annat avslöjade att hälften av de förvärvsarbetande inte ens kände till att det finns ett jobbskatteavdrag och att 95 procent av dem som kände till det förklarade att det inte påverkade hur mycket de arbetade. Men det är ju ett sensationellt bevis på hur fel alliansen haft om effekterna av jobbskatteavdraget! Att Brauerhjelm och Greiff drar andra slutsatser är deras ensak; det viktiga är att de faktiskt är hederliga nog att presentera dem.
Globaliseringsrådets senaste arrangemang var en heldagskonferens på temat "Skatter och socialförsäkringar i en globaliserad värld". Jag stålsatte mig inför en väntad utskåpning av svenska skatter och trygghetssystem, enligt "den dominerande liberala globaliseringsberättelsen". Det blev precis tvärtom. Den spirituelle finländaren Sixten Korkman visade i en serie diagram att det är de EU-länder som har högst skattetryck som också är mest "globaliserade" i bemärkelsen öppan mot omvärlden. En tolkning han föreslog är att i länder som har bra välfärdssystem är medborgarna trygga nog att acceptera förändringar. Slutsatsen blev att ett högt skattetryck är fullt möjligt trots globaliseringen och att det inte är nödvändigt att delta i något slags kapplöpning mot botten.

Den andre utländske talaren, professor Peter Diamond från MIT, hade framför allt granskat det svenska pensionssystemet. Intressant nog hade han på ett par punkter kommit till liknande slutsatser som socialisten Dick Forslund (se veckans Radar). Han var starkt kritisk till att pensionsöverenskommelsen betraktas som så helig att ingenting får rubbas: "Det är viktigt att ett pensionssystem är långsiktigt, men när man upptäcker att systemet inte fungerar måste det vara möjligt att förändra det." Hans främsta kritik var att det var fel att lägga alla risker i systemet på pensionärerna, som har mycket mindre möjlighet än löntagarna att anpassa sig till förändringar, och att de 18,5 procent som avsätts till pensioner på sikt är för lite. På en direkt fråga om han tyckte att det nya svenska pensionssystemet är bra svarade han: "No."
Konferensen pågick i sju timmar och var, hur konstigt det än låter, oavbrutet underhållande. En av huvudtalarna var Kjell-Olof Feldt, som skrivit en rapport med förslag till en ny skattereform, som han presenterade på ett begripligt och sympatiskt resonerande sätt. Därmed inte sagt att det är bra förslag.

Konferensen gjorde mig uppiggad och intellektuellt stimulerad. Ingen kan hävda att det handlade om en tack- och jubelföreställning för alliansregeringen, som för övrigt lyste med sin frånvaro. Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg att det fanns fler absent friends än Anders Borg & Co.
För var fanns krisen? Underförstått i detta bildade tankeutbyte mellan begåvade personer var att allt skulle komma att fortsätta som tidigare. Några smärre retuscheringar, and the show will go on.
Fan tro´t.

(Inga-Lisa Sangregorio, Arbetaren)

Arbetarens andra nyhetskrönikörer: Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Cecilia Verdinelli, Ursula Berge

Jazz on the Tube

Is that jazz?



Gil Scott-Heron

http://www.jazzonthetube.com/page/151.html