DEN TID SOM FÖRFLYTER från och med nu till i vinter kommer att bli historisk. Det är då USA förstår och dramatiskt ändrar sin inställning till klimatförändringen.
Det är det nya klimathoppet Al Gore, ni vet han som snuvades på segern av George W Bush i USA:s presidentval år 2000, som står för förutsägelsen. Han berättar att han känt så här förut – och haft fel. Nu är det annorlunda.
– Jag tror inte jag har fel den här gången, säger han i tidskriften The Nation.
Så vad är det som får USA att dra upp huvudet ur sanden?
Kristna politiker deklarerar att den globala uppvärmningen är en moralisk fråga; inflytelserika företagsledare kämpar för utsläppsminskningar eftersom det är bra för affärerna; enskilda städer börjar själva minska utsläppen och kräver att regeringen följer efter; Moder Jord sparkar igång mer extremt väder (orkansäsongen startar nu); och försäkringsbolagen börjar oroa sig.
Dessutom, vilket inte Al Gore själv säger, verkar det kommande halvåret bli ett segertåg för den tidigare presidentkandidatens film An inconvenient truth. Trots att den baseras på en powerpoint-presentation slår den med amerikansk effektivitet och dramaturgi in ett livsviktigt budskap om det annalkande klimathotet. Al Gore är pedagogisk, djupt övertygande och han svävar inte på målet när han i samband med filmpremiären nyligen intervjuades av The Guardian:
– Det här kan bokstavligen vara civilisationens undergång. Jag vet att det låter alarmistiskt, som en gubbe med vitt skägg med ett ”undergången är nära”-plakat i näven... men det här är verkligen en planetär nödsituation.
OCH NÅGOT KRÄVS sannerligen för att skaka om detta land. Fortsätter det på den inslagna vägen spelar det inte så stor roll om resten av världen tar itu med sina utsläpp. Amerikaner är sjukligt beroende av att skita ner atmosfären. Vart tredje hushåll har tre eller fler bilar och vägtrafiken har ökat med 80 procent de senaste två decennierna, vilket gör att USA står för 25 procent av alla koldioxidutsläpp i världen, trots att de bara har en bråkdel av världens befolkning.
Åtminstone en punkt på Al Gores lista lär slå in: Mer extremt väder kopplat till klimatförändringen. Nyligen släppte ett av USA:s stora klimatinstitut, NCAR, en rapport som slår fast kopplingen mellan det ökade antalet orkaner och uppvärmningen. Något som gör det än svårare för landets klimatforskare att säga att växthuseffekten bara är en bluff.
Till och med Kaliforniens konservative guvernör Arnold Schwarzenegger, som nyligen blivit klimatfrälst, har slagit sin vältränade näve i bordet: ”Jag säger: debatten är över. Vi vet var vetenskapen står. Vi ser hotet. Och vi vet att det är tid för action!”
Kalifornien satsar nu bland annat på ett program för att installera solceller på en miljon hustak i delstaten.
Men från medvetenhet till nödvändig aktion är det långt. Särskilt som det i detta fall kommer att krävas en enorm omställning för världens mest bekväma folk. Att tro att det politiska och ekonomiska som skapat denna nödsituation skulle ställa allt till rätta genom någon sorts självbevarelsedrift, vilket Al Gore och många andra politiker verkar hoppas på, är naivt. Allt fler företag ser visserligen möjligheten att tjäna på en klimatvänlig systemomställning. Men kapitalet i stort är inte känt för att tänka långsiktigt och kommer knappast att acceptera vinstminskningar i dag för att bevara möjligheten att göra profit i framtiden.
Folklig action – eller pajad planet. Amerikaner: gär rätt för en gångs skull!
David Jonstad
ARBETAREN 26/2006
