APORNAS CALYPSO

Subaltern – en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur.

Bok I – [apokalyps], september 2004, årgång I.


Apornas Calypso av Torbjörn Säfve


MORGONRADION MEDDELAR ATT alla ”operatörer” ska få ”ledningsrätt”. Profitörerna skvättar sin dagliga diarré genom massmedias änd­tarm. Och all skiten träffar oss mitt i plytet. Ingen av oss fredliga nor­malmänniskor får i fortsättningen protestera mot utbyggnaderna av 3G-master och fossilgas­ledningar. Och som om denna vedervärdiga fascistgärning inte vore nog för att förstöra humö­ret för denna närmaste veckan, följer den käckglada nyheten att SAAB i Linköping fått en jättebeställning från USA av tanks och andra mordvapen för striderna i Irak.
Nu dansar de rikaste aporna Calypso.
Gör vi misstaget att inte knäppa av radion får vi hålla till godo med en ”politisk analys” – dock inte om fascismens triumftåg i Sverige, utan om det skenviktiga faktum att vår frynt­ligt/sakligt avspände kommunalkarriärist från Katrineholm med tiden ska avgå som statsmi­nister. Vem ska efterträda honom? Nuder eller Luder? Sammanbrottsministären ska göra några mattande drag igen. Blir det rockad eller bondebyte? Nötter eller lödder? Sak samma. Spelet är lika upphetsande som en landhockeymatch mellan hamstrar och sorkar.
Aporna sjunger och dansar sin calypso i den exklusiva balsalen, medan det trötta folket tycker att världen ser ut som om den skulle dö varje eftermiddag.
Men det är ingen fara, egentligen, historiskt sett. Apokalypser har vi haft förut, minst tu­sen. Imperierna är aldrig eviga. Även det euroamerikanska imperiet lossnar i fogarna. USA tar slut inom 15 år, USE (United States of Europe) inom 35. Det går att räkna ut sånt där, om man har en sond som når tillräckligt djupt ner i de gångna millenniernas schakt. Och det spe­lar ingen stor roll om de tillfälliga maktmissbrukarna blåser upp sig som jättar och ställer sig bredbent över undersåtarna för att pissa och skita på dem dygnet runt. ”Ju större de är desto mindre värde har de” – som kättartrubadurerna sjöng i Provence. För 800 år sedan. Ingenting har förändrats sedan dess. Och då talar jag om relativ nutid, inte ens om romerska imperiets snaskiga härskarbeteenden eller de babyloniska/sumeriska despoterna. Just nu råder en allmän inskränkning av tankefriheten (inom ”den ledande världsdemokratin” US Patriotic Act, inom Sverige en imbecill följsamhet i det journalistiska utbudet) motiverade med den CIA-regisse­rade ”terrorismen”. Och vi fritänkare får än en gång dra oss undan i skogarna (som i Fahren­heit 451) och memorera de gamla visdomarna, så att de inte försvinner ur mänsklighetens kollektiva minne.
Kalyps, Kollaps, Kalops.
Och sen blir det grönt igen.
Ty hur många kan stå ut med tanken att i framtiden leva i ett samhälle där fria tankar inte har cirkulationsrätt, där massmedia sprider sömnsjuka över nejden, där de största reptilorga­nen alstrar lokala äspingar som väser i samma klonade tonart? Skulle framtiden se ut så, då återstod inget annat än att bara leva i sällskap med sina egna drömmar. Det yttervärlden hade att komma med vore ingenting.
Vem vill leva i ingenting?
Apokalypsens mutade politiker och bestämmande mafiosos håller igång sitt profitmakeri (Vapen & Knark & Prostitution är dess olja) så länge de orkar, d. v. s. tills upprorets vatten nått relingen och skeppet sjunker. Och när dess fuskbygge gått ner i djupet i en sista gurg­lande virvel, då kan vi träda fram igen och servera våra drömmar på egna brickor. Ty vi står på den fasta mark som kallas Människokärlek, vilket är motsatsen till profitkättja.
Allt som förlorats återvinns.
Allt som vi inte tillåtits säga kan äntligen sägas. De teknologiska leksakerna kasseras. Vi återvänder till de samtalandes värld, som bara blev påbjuden tystnad en gång men nu öppnar sig igen. Vi kan höra den sällsamma andningen igen. Den har varit dold, skenbart anpassad till det officiella bedrägeriet. Så har det alltid varit, om man breddar blicken och ser vår histo­ria i stort.
Vi kommer tillbaka.
Sen slås vi ner igen av en ny apokalyps. Och sen kommer vi tillbaka igen.
Ingen av oss skulle existera idag, om detta vore blott en hypotes. Vi har överlevt tusen un­dergångar.
Själva kruxet i denna permanenta bergochdalbana, det som gör att den överhuvudtaget är bergochdalbana, är det sorgesamma faktum att vi har en så djup benägenhet att önska fred och frid för alla, att leva i en saga. Denna sympatiska grundkaraktär hos oss gör att vi tolererar allt perverst ända tills det står oss upp i halsen och vi hotas av akut kvävning. Då förstår vi att en självutnämnd ”elit” tagit på sig att organisera samlevnaden utan att tillfråga oss, de har smusslat med klassificeringar och ”produktiva” penningkaruseller, de har bildat ”karteller” och ”mervärdeskapande” allianser. De har exkluderat den majoritet som levt enligt den natur­liga principen ”inbördes hjälp utan egen profit” och istället smygvägen gjort oss beroende av deras onaturliga princip ”inbördes profit utan hjälp”. Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Ut­vecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsgläd­jens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dess­utom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i ”informa­tionsbladen”, vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda profeternas formuleringar. Därur kom­mer kraften att överleva, inte ur nånting annat i den officiella ”kulturen”. Partier och religiösa ismer utfärdar ”dekret” som sägs vara civilisationsstadgande, medan frihetstänkarna kallas ”terrorister” och tvingas böja sina ord så att de liknar krummande ryggar. Men om man lutar sig framåt och lyssnar till vad de hukande verkligen yttrar, då kan man sluta sig till ett och annat. Vi har kunskapskällorna, men de grumlas av den oproportionerligt stora spridningen av ”samhällsvisionärer” vars tänkande ryms i en fingerborg och vars humanism får plats på ett knappnålshuvud.
Om vi följde ”maktelitens” recept skulle vi alla bli lallande byfånar fastkedjade vid tek­nologiskt tillväxtskräp. Vi är dock inte fogliga. Det är vår smala lycka. Vi fogar oss inte efter civilisationsingenjörernas planritningar, deras eländiga lögnkampanjer, deras upphöjande av Joakim von Anka till filosofiskt ideal. Vi höjer Kronbloms näve i stället och säger: låt oss ligga ifred på det sufiska sofflocket, så lämnar vi er i fred. Sluta ockupera massmedia. Håll tyst. Vi vet hur vi ska leva våra liv, men ni vet inte. Låt bli att utöva våld. Låt bli att stängsla, fängsla, ängsla. Försök att höja er upp till Människans nivå. Har ni inte märkt att de medvetna soffliggarna blir fler och fler?
Ni skövlar skogarna för profitens skull och skövlar medvetandena för anpassningens skull – men vad säger ni den dag ni sitter där i gungstolen på Duktighetselitens Höstsol och sum­merar era liv?
Var det ett lyckat ”projekt” ni organiserade? Hade det inte varit mera lyckat om ni lagt er ner på rygg och mediterat över de sanna mänskliga behoven?
Ack ja.
Folket har andra hjältar än ni.
Och andra apokalypser.