SUBALTERN APOKALYPS

INSIGNIFIKANT ANTROPOCENTRISM

CARL ABRAHAMSSON



Det finns ingenting så personligt som förhållandet till slutet. Förhållan­det till döden, förhållandet till konstaterandet att en fas, period eller epok definitivt är över, till ända, finito.


För de flesta människor är slutet något icke önskvärt. Hur mycket motgångar och smärta livet än generöst bjuder på, finns inom människan en vilja till liv och en vilja till kamp som är mycket svår att bryta ned. Denna vilja är inget unikt mänskligt – den återfinns i allt levande. Man skulle snarare kunna säga att dess motsats, viljan att avsluta livet och kapaciteten att utföra själva handlingen, är en av få genuint mänskliga förmågor.
Förhållandet till det finita på en övergripande nivå – det kollektiva slutet, livsförutsätt­ningarnas slut, alla de ödesdigra resultaten av kortsiktiga mänskliga gärningar – blir ett ut­tryck för oviljan att förstå eller inse det ofrånkomliga. Skygglapparnas tidevarv, underhåll­ningens storhetstid.
Istället för ett nyktert kalkylerande och vägande av förhållanden mot varandra, föredrar den emotionellt kompensativa samtidsmänniskan att måla tablåer av Sturm-und-Drang, osyn­liga hot och profetior om domedagen: apokalyps. Romantisk självförnekelse under stolta illusioners banér: ”Kärleken kan aldrig dö...”, ”Hoppet är det sista som lämnar oss...” Förne­kandet av långsamma, livskraftiga traditioner till fördel för nya överlevnadspaket och snabba, lönsamma lösningar... En diger doft av desperation i dödens dunkla förmak.
Människans faktiska insignifikans trängs undan av ett makalöst storhetsvansinne, ofta stå­ende i direkt förhållande till just distinkt obetydlighet på ett personligt plan. Tomma tunnor bullrar mest. Det är inte förvånande att vi lever i en kultur som blir allt mer högljudd för varje dag som går och att tystnad blivit en lyxprodukt.
Alla rörelser och riktningar som utlovat Slutet, många till och med exakt angivna år och datum, har gjort detta av en enda anledning: girighet. Det messianska behovet, det vill säga behovet av att hänga upp hela sitt liv och hopp på något eller någon som är utom en själv och dessutom aktivt omhändertaget av andra, är bara en av många samtida kvaliteter synnerligen ovärdiga den högre, skapande människan. Konceptet ”Messias”, oavsett färg, form och ut­tryck innebär dock alltid goda affärsmöjligheter.
Jag minns den ”globala” ångest som florerade i media inför millennieskiftet. Kanske var det så att viktiga datasystem inte skulle kunna registrera övergången till sifferkombinationen ”00” på ett ”korrekt” sätt? Vilka konsekvenser skulle detta kunna få? Skulle vi kunna leva vidare? Man lyckades med små, vaga medel, om än på bred front, piska upp en ogripbar rädsla för fullständigt abstrakta sifferkombinationer. Skickligt.
Precis som vanligt hände ingenting. Ja, om man bortser från en markant ökning av kon­sultverksamhet och dataprogram som skulle skydda våra binära livlinor från det apokalyptiskt hotande. Skickligt. Snillrikt.
Historien visar två läger: de som utnyttjar och de som utnyttjas. De förstnämnda ser inget slut i det att de är tämligen glädjefullt fast i nuet, medan de andra mer eller mindre konstant lever i en genomträngande rädsla för slutet – såväl som för sträckan dit. Själva rädslan är, som alltid, kättingen som fjättrar initiativ och insikt. Här är definitionen på intelligens hur pass mycket man kan sätta sig in i en annan människas förhållanden, hennes perspektiv. De ut­nyttjande kan det – och utnyttjar det till sin fördel. Den utnyttjade fastnar i sitt eget lidande och självömkande – själva grogrunden för apokalyptiska tankegångar.
Apokalypsen är, som alltid, en chimär, en illusion, ett girighetens verktyg.
Precis som alla arter och organismer har människan ett bäst-före-datum. Huruvida vi när­mar oss detta eller inte kan ingen vetenskap förutsäga eller avgöra. Dissemination och disse­kering är inga givna kanaler för kunskap och visdom – ofta blir det i själva verket precis tvärtom. Vetenskapens profetior har helt enkelt ersatt det vidskepligas. Det handlar dock fort­farande om samma spelplan, bestående av två halvor: den intuitiva rädslan och den påtving­ade rädslan. ”Vi kommer inte överleva om vi inte med snabba krafttag löser cancerproblemet eller aids-problemet eller miljöföroreningarna eller växthuseffekten eller terrorismen eller...” Finns inget katastrofhot, föreligger inga möjligheter till ökad kontroll. Ej heller till försäljning av mirakulösa motgift.
Den apokalyptiska (mar)drömmen är en mänsklig dröm och därmed synnerligen ointres­sant för andra än oss själva. Det antropocentriska perspektivet är irrelevant för en kackerlacka. Kackerlackan sköter sig själv, gör vad den ska och lever ett liv baserat på en skapande an­passning till den omgivande miljön. Människans oförmåga att se en större helhet kommer, om något, bli hennes frusna svanesång. Det finns inget egentligt slut, endast en konsekvent ut­veckling. Låt oss inte kalla den ”apokalyps” eller ens ”undergång”. Låt oss kalla den männi­skans ”sista suck”.