För ett tag sedan skulle jag göra ett reportage på en förskola i Bergsjön i Göteborg. Mina fördomar kröp fram ur oväntade djup.
Bergsjön är Göteborgs invandrartätaste stadsdel och jag “visste” hur det skulle se ut på dagiset: slitna baracker, utarbetad personal, språkförbistring, barn från Serbien som slåss med barn från Bosnien.
Eller?
Svaret är att förmiddagen i Bergsjön är en av mina bästa upplevelser under 2009. Jag gick därifrån så himla glad och hoppfull – och charmad!
JAG KOMMER DIT lagom till morgonhälsningen. Dagens Barn, Muhammed, 5 år, står i dörren mellan kapprummet och lekrummet. Alla andra knattar står och väntar ivrigt vid sina platser. De kommer från nio olika länder, sex olika språkområden.
Nu ropar Muhammed upp barnens namn. En och en går de fram till honom och tar i hand. Säger “Godmorgon!” tittar varandra i ögonen, bockar eller niger och går in. Muhammeds ögon glittrar av stolthet över sin uppgift. För ett år sedan var han selektiv mutist. I två års tid sa han inte ett ord på dagis. Ett inte ovanligt sätt för flyktingbarn att reagera.
Efter hälsningen är det dags för samling i ring på golvet. Barnen sjunger ramsor och sånger – på svenska. De räknar och bokstaverar – på svenska. De skrattar och hoppar högt, högt när de gör Raketen. Och fnissar blygt och förtjust när de läser ramsan “den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar”…
Rumpskämt går hem i alla kulturer!
DE HÄR BARNEN kommer från olika länder, olika hemförhållanden, ofta med jobbiga upplevelser i bagaget. De är tvåspråkiga, vissa till och med trespråkiga.
Här, bland engagerade, starka och empatiska förskollärare är det lite snack, men så oändligt mycket verkstad.
När barnen hämtas träffas deras föräldrar. Personalen hjälper till med att fylla i blanketter och svara på olika frågor.
Förskolan är ett nav kring vilket de nya familjerna tryggt kan samlas. “Fröknarna” är guider som lotsar dem in i det svenska samhället. Deras betydelse är ovärderlig.
Erika som jobbat i Bergsjön i 23 år berättar när hon väntade på bussen. Plötsligt vänder sig en två meter lång, svart man mot henne, sträcker ut båda armarna till en kram och utropar: “Fröken!!” Det var ett av hennes första barn…
FÖRRA VECKAN visade en undersökning gjord av Rapport att de stadsdelar där man överlägset mest använder vårdnadsbidraget, det är i de invandrartäta delarna. Göran Hägglund förklarade att det var bra. Hade familjerna kommit fram till detta så var det bra. Punkt slut.
Själv tänker jag på invandrarfamiljen med små ekonomiska marginaler. Där 3000 kronor, plus inga dagisavgifter, innebär en stor skillnad.
Så stor skillnad att en arbetslös mamma kan ha svårt att hävda att det kan vara värt de pengarna för att deras barn ska få gå i svensk förskola.
Och så kommer barnen inte dit.
Jag önskar man kunde tänka på vad detta kommer kosta i andra änden. Jag önskar att alla politiker besökte förskolan i Bergsjön och gav pedagogerna en ingångslön på 30000.
Jag önskar man kunde tänka på vad detta kommer kosta i andra änden. Jag önskar att alla politiker besökte förskolan i Bergsjön och gav pedagogerna en ingångslön på 30000.
Jag önskar att det fanns en enda politiker som kunde säga: “Vi ville väl, men det här blev alldeles åt pepparn fel. Det får vi göra något åt och sedan lära av vårt misstag”.
Det partiet lovar jag att rösta på. Kanske till och med KD.
Har du en kommentar till krönikan – mejla till redaktionen@hsomih.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar