Politisk sorg
Socialdemokratin är i kris. Partiet har glömt sitt historiska löfte till arbetarklassen – att försvara människors rätt till ett bra liv. Daniel Suhonen skriver om en rörelse som svikit och om en pappa som inte orkar bli mobiliserad längre.
Av Daniel Suhonen
Tidpunkten är precis i slutet av april detta år.
Jag står med farsan på hans balkong i hyrestrean i Västertorp medan han röker sina Marlboro och jag dricker kaffet han kokat. Själv dricker han silverte, »som en kärring«, som han uttryckte det vid kastrullen på spisen. Det är lite kallt, men vi sitter ändå kvar ute och tittar på trafiken som pulserar i eftermiddagssolen på E4:an nedanför.
Jag står med farsan på hans balkong i hyrestrean i Västertorp medan han röker sina Marlboro och jag dricker kaffet han kokat. Själv dricker han silverte, »som en kärring«, som han uttryckte det vid kastrullen på spisen. Det är lite kallt, men vi sitter ändå kvar ute och tittar på trafiken som pulserar i eftermiddagssolen på E4:an nedanför.
Jag frågar honom var han tänkt demonstrera på första maj. Men han vill stanna hemma i år, säger han och jag frågar lite förvånat varför. Det var ju han som drog med mig på mitt första egna demonstrationståg, kan det ha varit 1991 när allt också såg bottenlöst mörkt ut?
– Jag orkar inte bli mobiliserad längre, säger han och andas ut ett stort rökmoln genom näsan.
– Jag orkar inte bli mobiliserad längre, säger han och andas ut ett stort rökmoln genom näsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar