Han har inte öppnat sina ögon på två år

En grön hiss upp till en obestämd våning i ett
obestämt hus. Ute regnar det. Ett enda rum med hudfärgade väggar. En mamma och en pappa med förtvivlans blekhet i sina ansikten. Och en son som inte yttrat något på två år, som sagt nej till livet. De finns kvar, de apatiska barnen.

Anita Dorazio, ordförande i asylkommitéen, darrar inte på manschetten.
– Det är handelspolitiska hänsyn som styr asylpolitiken, inte mänskliga hänsyn, säger hon och rattar bilen som borde fått nya vinterdäck.
Nya däck? Så långt ner på prioriteringslistan räcker inte pengarna. Det ringer oavbrutet på Anitas telefon.
Vi är på väg till en asylsökande familj som hon försöker hjälpa. Familjen kommer från Kazakstan, de är uigurer, ett ursprungligen östturkiskt folk, spritt över centralasien, som sedan Kazakstans självständighet inte längre är välkomna i landet de kallat hem sedan 1800-talet.

Äldste sonen apatisk
Familjen har fyra barn. Äldste sonen ligger sedan två år, apatisk, okontaktbar. De bor alla sex i ettan med skära väggar. Längs väggarna två sängar med många madrasser, ett bord, en TV, några stolar. I matrummet ligger deras sjuka son, rullstolen får plats också. Några gånger i timmen måste han vändas. Han har en näringssond genom näsan. Han har hunnit fylla 18 år.
– Uigurerna är inte välkomna någonstans. De diskrimineras och trakasseras och får inte tala sitt eget språk. De är muslimer och har terroriststämplats av Kina, ett land världen vill hålla sig väl med, därför ger man inte uigurerna en fristad, säger Dorazio.
Inne i lägenheten är luften så tjock att man kan skära i den, det är som om allting stannat av, tiden, livet. De elvaåriga tvillingarna är i skolan, de pratar svenska. Det gör inte mamman och pappan.

http://etc.se/artikel/19301/han-har-inte-oeppnat-oegonen-pa-tva-ar