Rätt, Arnold - tid för action

DEN TID SOM FÖRFLYTER från och med nu till i vinter kommer att bli historisk. Det är då USA förstår och dramatiskt ändrar sin inställning till klimatförändringen.
Det är det nya klimathoppet Al Gore, ni vet han som snuvades på segern av George W Bush i USA:s presidentval år 2000, som står för förutsägelsen. Han berättar att han känt så här förut – och haft fel. Nu är det annorlunda.
– Jag tror inte jag har fel den här gången, säger han i tidskriften The Nation.
Så vad är det som får USA att dra upp huvudet ur sanden?
Kristna politiker deklarerar att den globala uppvärmningen är en moralisk fråga; inflytelserika företagsledare kämpar för utsläppsminskningar eftersom det är bra för affärerna; enskilda städer börjar själva minska utsläppen och kräver att regeringen följer efter; Moder Jord sparkar igång mer extremt väder (orkansäsongen startar nu); och försäkringsbolagen börjar oroa sig.
Dessutom, vilket inte Al Gore själv säger, verkar det kommande halvåret bli ett segertåg för den tidigare presidentkandidatens film An inconvenient truth. Trots att den baseras på en powerpoint-presentation slår den med amerikansk effektivitet och dramaturgi in ett livsviktigt budskap om det annalkande klimathotet. Al Gore är pedagogisk, djupt övertygande och han svävar inte på målet när han i samband med filmpremiären nyligen intervjuades av The Guardian:
– Det här kan bokstavligen vara civilisationens undergång. Jag vet att det låter alarmistiskt, som en gubbe med vitt skägg med ett ”undergången är nära”-plakat i näven... men det här är verkligen en planetär nödsituation.

OCH NÅGOT KRÄVS sannerligen för att skaka om detta land. Fortsätter det på den inslagna vägen spelar det inte så stor roll om resten av världen tar itu med sina utsläpp. Amerikaner är sjukligt beroende av att skita ner atmosfären. Vart tredje hushåll har tre eller fler bilar och vägtrafiken har ökat med 80 procent de senaste två decennierna, vilket gör att USA står för 25 procent av alla koldioxidutsläpp i världen, trots att de bara har en bråkdel av världens befolkning.
Åtminstone en punkt på Al Gores lista lär slå in: Mer extremt väder kopplat till klimatförändringen. Nyligen släppte ett av USA:s stora klimatinstitut, NCAR, en rapport som slår fast kopplingen mellan det ökade antalet orkaner och uppvärmningen. Något som gör det än svårare för landets klimatforskare att säga att växthuseffekten bara är en bluff.
Till och med Kaliforniens konservative guvernör Arnold Schwarzenegger, som nyligen blivit klimatfrälst, har slagit sin vältränade näve i bordet: ”Jag säger: debatten är över. Vi vet var vetenskapen står. Vi ser hotet. Och vi vet att det är tid för action!”
Kalifornien satsar nu bland annat på ett program för att installera solceller på en miljon hustak i delstaten.
Men från medvetenhet till nödvändig aktion är det långt. Särskilt som det i detta fall kommer att krävas en enorm omställning för världens mest bekväma folk. Att tro att det politiska och ekonomiska som skapat denna nödsituation skulle ställa allt till rätta genom någon sorts självbevarelsedrift, vilket Al Gore och många andra politiker verkar hoppas på, är naivt. Allt fler företag ser visserligen möjligheten att tjäna på en klimatvänlig systemomställning. Men kapitalet i stort är inte känt för att tänka långsiktigt och kommer knappast att acceptera vinstminskningar i dag för att bevara möjligheten att göra profit i framtiden.
Folklig action – eller pajad planet. Amerikaner: gär rätt för en gångs skull!

David Jonstad

ARBETAREN 26/2006

OM POLITIK, PIRATER OCH SKATTER SOM STÖLD

VISST ÄR fildelning en politisk fråga. En ideologisk vattendelare där det självklart finns både borgerliga och socialistiska utgångspunkter. Borgaren försvarar äganderätten över allt annat. Den som äger en låt/bok/bild. Socialisten hävdar den demokratiska rätten. ALLA ska ha rätt att läsa, lyssna och skriva, inte bara de rika.
Därför är socialisten för bibliotek betalda av skattemedel.
Därför är borgaren för bibliotek betalda via avgifter för den som använder dem.
Fast eftersom bibliotek finns i hela landet och stöds av så många är det ingen borgare som säger det där längre.
Själv fick jag bredband i torpet idag. Det som var omöjligt för bara några år sen är plötsligt möjligt. Samma gamla utskrattade kopparledningar och vindskakade stolpar som förr, men nu susar flödet från hela världen in i datorn. Men vad ska jag använda dessa sex megabytes per sekund? Jo, dela med mig. Av musik, egna låtar, filmer, böcker, tankar... Tänk vilken fantastisk frihet det är egentligen. Det jag läser kan du få läsa och diskutera, även om du är på andra sidan jorden.
Det finns bara ett problem. Hela den här nya friheten hindras och motarbetas av en märklig klubb bestående av multinationella medieföretag, svenska myndigheter och oroliga kulturarbetare.
Krafter som kämpar mot fri nedladdning av böcker, texter, musik och filmer. Att polisen följer våra lagar som politiker stiftat är en sak. Värre är att de skapats på uppdrag av stora företag, för det är storföretagens vinster, deras makt över distributionen hem till oss, allihop handlar om.
Konstnärerna, författarna, musikerna, fotograferna är alla grundlurade av något som kallas ”upphovsrätt”. Den där drömmen att man skriver en låt typ Per Gessle och sen kan leva på det hela livet.
Det är galet eftersom det gör att de allra flesta kulturarbetare i Sverige aldrig får betalt för vad de gör.
Ta en författare. En bok du köper för 200 kr ger denne ungefär 20 kr. Är det en pocket för 49 kr får han/hon kanske två-tre kr. Den stora pengen hamnar hos förlagen och bokhandelskedjorna. Eftersom böcker i Sverige normalt säljer under 2 000 exemplar så förstår du själv att nästan inga författare lever på sitt jobb. Utan på föredrag, på stipendier, på jobb vid sidan om. Samma sak gäller musiker.
Upphovsrätten skyddar helt enkelt inte de fattiga. Bara de rika.

DET HÄR är en gammal debatt. Första gången jag hade den var för ungefär 15 år sen på en fotomässa där jag drev tesen att om fri fotografi skulle överleva måste man sluta vara rädd för internet och istället – som yrkeskår – slåss för bra arvoden för uppdragen och sen släppa bilderna fria. Sluta leva på drömmen om att arkivbilder var en pensionsförsäkring.
Svenska fotografers förbund gick en annan väg. Man fick upphovsrätten för fotografi inskriven i grundlagen och sen dess har vi haft många korkade strider om vem som ”snott” från vem i bildskapandet.
Men samtidigt har den fria fotografin nästan helt försvunnit. Fotografer som på 70- och 80-talet kunde leva på dokumentära skildringar kan idag bara leva på reklam eller – för några få – konstnärsbidrag. Ingen beställer eftersom de stora medieföretagen istället skaffat sig en marknad av billiga skitbilder. De få fotografer som lever på reportage sliter som djur och åker jorden runt för småpengar. Oftast lever de på helt andra inkomster, dvs de betalar sitt jobb genom andra uppdrag.
Motståndet mot fri användning av bilder har säkert skyddat något hundratal fotografer – der redan stora och etablerade och starka. Men det har skapat en sotdöd över den fria fotografin som sådan i Sverige. Kreativiteten och marknaden förstörs i skyddet av ”ägandet”.
Precis samma strid står musiker, författare och filmare inför idag.
Låt oss hoppas att de går en annan väg. Den fria nedladdningens väg.

MED BREDBANDEN har en frihet skapats att distribuera utanför monopolen. Nu försöker storföretagen ta kontrollen över detta internet genom att förbjuda distribution av allt som inte går via dem.
Men är inte fri kopiering stöld?
Nej, fri kopiering är detsamma som när du lånar en bok på biblioteket.
Förlagen kan visserligen tycka att du hellre ska köpa den, men eftersom vi har demokrati och vill att alla ska ha rätt att bilda sig, har vi bibliotek där alla gratis får låna.
Det betalar vi via skatterna. Finessen är att vi dessutom betalar en liten avgift för varje utlånad bok, det är dessa som ger författare ersättningar och stipendier.
Det finns de som är emot detta. ”Varför ska jag betala för att vissa laddar ner?” Men det är en gammal borgerlig tes om varför skatter är stöld. Varför ska den friske betala den sjukes tandvård. ”Varför ska jag betala kvinnojourer – jag har aldrig slagit nån kvinna?” ”Varför ska vi betala till EU när vi bor i Sverige?” För en borgare är skatt ALLTID stöld. För en socialist är det en omfördelning från de som har till de som har mindre. För att skapa ett friare och jämlikare samhälle.
Fildelning är alltså detsamma som ett gigantiskt digitalt bibliotek.
Problemet är att politiker och storföretagen vägrar skapa den ”biblioteksersättning” eller den skatt på bredband som skulle kunna distribuera pengar till de som gjort låtar, böcker eller filmer. Storföretagen inom media vill nämligen SÄLJA till dig och välja det som lönar sig bäst att sälja. Med fri nedladdning tappar de den kontrollen. Stora delar av företagens makt försvinner.
Självklart ska vi därför fortsätta ladda ner med bredband i sommar. I valet måste vi kräva av partierna att ta fram ett enkelt ersättningssystem till de som gjort jobbet. För en finess med internet är ju att det är lätt att räkna ut hur många gånger en bok lånas ut eller en låt laddas ner. Det är viljan som saknas. Hos företagen och – hittills – hos politiken.

PS ALLA mina böcker kan du ladda ner gratis och läsa på www.elib.se

JOHAN EHRENBERG
johan@etc.se

DAGENS ETC #25 2006
PS:
Är i Gusum på reportage. Fantastisk ort. Den förste jag möter kallar sig José och är flykting från Syrien. Han har vandrat här i över två år i väntan på något slags besked om uppehållstillstånd. Det är varmt och öde i villaorten. Varför jag vänta? frågar han. Ja, varför?

Synpunkt från Birgitta Elfström

Israel begår krigsbrott på Västbanken och i Gaza

Birgitta Elfström är beslutsfattare på Migrationsverket och medlem i Kungsbacka FN-förening.

Konflikten mellan staten Israel och palestinierna fortsätter. Den s k kvartetten (USA, FN, EU och Ryssland) har nu bestämt att skicka 900 miljoner kronor till det palestinska folket. Det är inte den palestinska regeringen som får biståndet för kvartetten accepterar inte Hamasregeringen som är demokratiskt vald. De anser att Hamas är en terroristorganisation.

Då Israel utför brott mot mänskligheten och krigsbrott är världen tyst. Det finns internationella lagar som reglerar hur en ockupationsmakt skall uppträda mot det ockuperade folket. Israel följer inte dessa lagar. EU inklusive Sverige agerar lamt och tamt. Istället väljer de att skicka lite allmosor till det palestinska folket.

Sverige borde gå i spetsen och kräva att ockupationen skall upphöra, att bosättningarna skall bort, att muren skall rivas, att de palestinska flyktingarna skall återvända eller få kompensation.

I denna konflikt visar Migrationsverkets ledning vassa tänder. Nyligen tog verksledningen ett praxisbildande beslut att ge en person från Västbanken permanent uppehållstillstånd såsom skyddsbehövande med hänvisning bl a till den rådande situationen. Nu hoppas jag att det inom kort kommer ett beslut om Gaza. Där är situationen än värre än på Västbanken.

Det är beklämmande att en så stor och mäktig makt som Israel inte tar sitt ansvar och frånträder ockuperat område och ger det palestinska folket möjlighet att bilda en självständig stat i enlighet med FN-resolutioner.
Israel måste jubla åt att det finns länder som är villiga att ta emot palestinier från de ockuperade områdena. På så sätt kan de ockuperade områdena tömmas på sin befolkning.

Ett gäng kvinnor från Svenska kyrkan och Kvinnor i mission har varit på de ockuperade områdena under två veckor och sett misären. De undrar varför inte Gud hör deras böner.
Kan det vara så att Gud går judarnas ärenden?

BIRGITTA ELFSTRÖM

Synpunkten

POSTADRESS:

"Synpunkten",

Hallands Nyheter,

311 81 Falkenberg.

E-POSTADRESS:

opinion@hn.se

RIV MUREN!

Roger Waters, främsta namn i bandet Pink Floyd, försåg häromdagen den israeliska barriären på palestinsk mark med graffitin "Tear down that wall", ett citat från Ronald Reagan som riktade orden till sovjetledningen med syftning på Berlinmuren. Waters är på väg till konserter i Israel och de palestinska områdena. Före sin konsert i Neve Shalom, en by i Israel som arbetar för försoning mellan palestinier och israeler, sa han: "Jag hade sett bilder, men utan att komma hit kan man inte förstå hur gräsligt det är att se folk komma och gå genom de små hålen i den." (TT-Reuters) 

SUBALTERN APOKALYPS

INSIGNIFIKANT ANTROPOCENTRISM

CARL ABRAHAMSSON



Det finns ingenting så personligt som förhållandet till slutet. Förhållan­det till döden, förhållandet till konstaterandet att en fas, period eller epok definitivt är över, till ända, finito.


För de flesta människor är slutet något icke önskvärt. Hur mycket motgångar och smärta livet än generöst bjuder på, finns inom människan en vilja till liv och en vilja till kamp som är mycket svår att bryta ned. Denna vilja är inget unikt mänskligt – den återfinns i allt levande. Man skulle snarare kunna säga att dess motsats, viljan att avsluta livet och kapaciteten att utföra själva handlingen, är en av få genuint mänskliga förmågor.
Förhållandet till det finita på en övergripande nivå – det kollektiva slutet, livsförutsätt­ningarnas slut, alla de ödesdigra resultaten av kortsiktiga mänskliga gärningar – blir ett ut­tryck för oviljan att förstå eller inse det ofrånkomliga. Skygglapparnas tidevarv, underhåll­ningens storhetstid.
Istället för ett nyktert kalkylerande och vägande av förhållanden mot varandra, föredrar den emotionellt kompensativa samtidsmänniskan att måla tablåer av Sturm-und-Drang, osyn­liga hot och profetior om domedagen: apokalyps. Romantisk självförnekelse under stolta illusioners banér: ”Kärleken kan aldrig dö...”, ”Hoppet är det sista som lämnar oss...” Förne­kandet av långsamma, livskraftiga traditioner till fördel för nya överlevnadspaket och snabba, lönsamma lösningar... En diger doft av desperation i dödens dunkla förmak.
Människans faktiska insignifikans trängs undan av ett makalöst storhetsvansinne, ofta stå­ende i direkt förhållande till just distinkt obetydlighet på ett personligt plan. Tomma tunnor bullrar mest. Det är inte förvånande att vi lever i en kultur som blir allt mer högljudd för varje dag som går och att tystnad blivit en lyxprodukt.
Alla rörelser och riktningar som utlovat Slutet, många till och med exakt angivna år och datum, har gjort detta av en enda anledning: girighet. Det messianska behovet, det vill säga behovet av att hänga upp hela sitt liv och hopp på något eller någon som är utom en själv och dessutom aktivt omhändertaget av andra, är bara en av många samtida kvaliteter synnerligen ovärdiga den högre, skapande människan. Konceptet ”Messias”, oavsett färg, form och ut­tryck innebär dock alltid goda affärsmöjligheter.
Jag minns den ”globala” ångest som florerade i media inför millennieskiftet. Kanske var det så att viktiga datasystem inte skulle kunna registrera övergången till sifferkombinationen ”00” på ett ”korrekt” sätt? Vilka konsekvenser skulle detta kunna få? Skulle vi kunna leva vidare? Man lyckades med små, vaga medel, om än på bred front, piska upp en ogripbar rädsla för fullständigt abstrakta sifferkombinationer. Skickligt.
Precis som vanligt hände ingenting. Ja, om man bortser från en markant ökning av kon­sultverksamhet och dataprogram som skulle skydda våra binära livlinor från det apokalyptiskt hotande. Skickligt. Snillrikt.
Historien visar två läger: de som utnyttjar och de som utnyttjas. De förstnämnda ser inget slut i det att de är tämligen glädjefullt fast i nuet, medan de andra mer eller mindre konstant lever i en genomträngande rädsla för slutet – såväl som för sträckan dit. Själva rädslan är, som alltid, kättingen som fjättrar initiativ och insikt. Här är definitionen på intelligens hur pass mycket man kan sätta sig in i en annan människas förhållanden, hennes perspektiv. De ut­nyttjande kan det – och utnyttjar det till sin fördel. Den utnyttjade fastnar i sitt eget lidande och självömkande – själva grogrunden för apokalyptiska tankegångar.
Apokalypsen är, som alltid, en chimär, en illusion, ett girighetens verktyg.
Precis som alla arter och organismer har människan ett bäst-före-datum. Huruvida vi när­mar oss detta eller inte kan ingen vetenskap förutsäga eller avgöra. Dissemination och disse­kering är inga givna kanaler för kunskap och visdom – ofta blir det i själva verket precis tvärtom. Vetenskapens profetior har helt enkelt ersatt det vidskepligas. Det handlar dock fort­farande om samma spelplan, bestående av två halvor: den intuitiva rädslan och den påtving­ade rädslan. ”Vi kommer inte överleva om vi inte med snabba krafttag löser cancerproblemet eller aids-problemet eller miljöföroreningarna eller växthuseffekten eller terrorismen eller...” Finns inget katastrofhot, föreligger inga möjligheter till ökad kontroll. Ej heller till försäljning av mirakulösa motgift.
Den apokalyptiska (mar)drömmen är en mänsklig dröm och därmed synnerligen ointres­sant för andra än oss själva. Det antropocentriska perspektivet är irrelevant för en kackerlacka. Kackerlackan sköter sig själv, gör vad den ska och lever ett liv baserat på en skapande an­passning till den omgivande miljön. Människans oförmåga att se en större helhet kommer, om något, bli hennes frusna svanesång. Det finns inget egentligt slut, endast en konsekvent ut­veckling. Låt oss inte kalla den ”apokalyps” eller ens ”undergång”. Låt oss kalla den männi­skans ”sista suck”.

APORNAS CALYPSO

Subaltern – en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur.

Bok I – [apokalyps], september 2004, årgång I.


Apornas Calypso av Torbjörn Säfve


MORGONRADION MEDDELAR ATT alla ”operatörer” ska få ”ledningsrätt”. Profitörerna skvättar sin dagliga diarré genom massmedias änd­tarm. Och all skiten träffar oss mitt i plytet. Ingen av oss fredliga nor­malmänniskor får i fortsättningen protestera mot utbyggnaderna av 3G-master och fossilgas­ledningar. Och som om denna vedervärdiga fascistgärning inte vore nog för att förstöra humö­ret för denna närmaste veckan, följer den käckglada nyheten att SAAB i Linköping fått en jättebeställning från USA av tanks och andra mordvapen för striderna i Irak.
Nu dansar de rikaste aporna Calypso.
Gör vi misstaget att inte knäppa av radion får vi hålla till godo med en ”politisk analys” – dock inte om fascismens triumftåg i Sverige, utan om det skenviktiga faktum att vår frynt­ligt/sakligt avspände kommunalkarriärist från Katrineholm med tiden ska avgå som statsmi­nister. Vem ska efterträda honom? Nuder eller Luder? Sammanbrottsministären ska göra några mattande drag igen. Blir det rockad eller bondebyte? Nötter eller lödder? Sak samma. Spelet är lika upphetsande som en landhockeymatch mellan hamstrar och sorkar.
Aporna sjunger och dansar sin calypso i den exklusiva balsalen, medan det trötta folket tycker att världen ser ut som om den skulle dö varje eftermiddag.
Men det är ingen fara, egentligen, historiskt sett. Apokalypser har vi haft förut, minst tu­sen. Imperierna är aldrig eviga. Även det euroamerikanska imperiet lossnar i fogarna. USA tar slut inom 15 år, USE (United States of Europe) inom 35. Det går att räkna ut sånt där, om man har en sond som når tillräckligt djupt ner i de gångna millenniernas schakt. Och det spe­lar ingen stor roll om de tillfälliga maktmissbrukarna blåser upp sig som jättar och ställer sig bredbent över undersåtarna för att pissa och skita på dem dygnet runt. ”Ju större de är desto mindre värde har de” – som kättartrubadurerna sjöng i Provence. För 800 år sedan. Ingenting har förändrats sedan dess. Och då talar jag om relativ nutid, inte ens om romerska imperiets snaskiga härskarbeteenden eller de babyloniska/sumeriska despoterna. Just nu råder en allmän inskränkning av tankefriheten (inom ”den ledande världsdemokratin” US Patriotic Act, inom Sverige en imbecill följsamhet i det journalistiska utbudet) motiverade med den CIA-regisse­rade ”terrorismen”. Och vi fritänkare får än en gång dra oss undan i skogarna (som i Fahren­heit 451) och memorera de gamla visdomarna, så att de inte försvinner ur mänsklighetens kollektiva minne.
Kalyps, Kollaps, Kalops.
Och sen blir det grönt igen.
Ty hur många kan stå ut med tanken att i framtiden leva i ett samhälle där fria tankar inte har cirkulationsrätt, där massmedia sprider sömnsjuka över nejden, där de största reptilorga­nen alstrar lokala äspingar som väser i samma klonade tonart? Skulle framtiden se ut så, då återstod inget annat än att bara leva i sällskap med sina egna drömmar. Det yttervärlden hade att komma med vore ingenting.
Vem vill leva i ingenting?
Apokalypsens mutade politiker och bestämmande mafiosos håller igång sitt profitmakeri (Vapen & Knark & Prostitution är dess olja) så länge de orkar, d. v. s. tills upprorets vatten nått relingen och skeppet sjunker. Och när dess fuskbygge gått ner i djupet i en sista gurg­lande virvel, då kan vi träda fram igen och servera våra drömmar på egna brickor. Ty vi står på den fasta mark som kallas Människokärlek, vilket är motsatsen till profitkättja.
Allt som förlorats återvinns.
Allt som vi inte tillåtits säga kan äntligen sägas. De teknologiska leksakerna kasseras. Vi återvänder till de samtalandes värld, som bara blev påbjuden tystnad en gång men nu öppnar sig igen. Vi kan höra den sällsamma andningen igen. Den har varit dold, skenbart anpassad till det officiella bedrägeriet. Så har det alltid varit, om man breddar blicken och ser vår histo­ria i stort.
Vi kommer tillbaka.
Sen slås vi ner igen av en ny apokalyps. Och sen kommer vi tillbaka igen.
Ingen av oss skulle existera idag, om detta vore blott en hypotes. Vi har överlevt tusen un­dergångar.
Själva kruxet i denna permanenta bergochdalbana, det som gör att den överhuvudtaget är bergochdalbana, är det sorgesamma faktum att vi har en så djup benägenhet att önska fred och frid för alla, att leva i en saga. Denna sympatiska grundkaraktär hos oss gör att vi tolererar allt perverst ända tills det står oss upp i halsen och vi hotas av akut kvävning. Då förstår vi att en självutnämnd ”elit” tagit på sig att organisera samlevnaden utan att tillfråga oss, de har smusslat med klassificeringar och ”produktiva” penningkaruseller, de har bildat ”karteller” och ”mervärdeskapande” allianser. De har exkluderat den majoritet som levt enligt den natur­liga principen ”inbördes hjälp utan egen profit” och istället smygvägen gjort oss beroende av deras onaturliga princip ”inbördes profit utan hjälp”. Ständigt har mänskligheten hamnat i klorna på dessa degenererade profitstrukturbyggare med sina obegripliga lovsånger till Ut­vecklingen och Tillväxten. Obegripliga? Javisst. Vi har ju alltid önskat oss drömmarnas och livsglädjens utveckling och tillväxt. Den lömska profitorganisationselitens ambition blir för folkflertalet drömmarnas skrumpning till torra russin, konsternas pecunisering och livsgläd­jens omvandling till överlevnadsbusiness. Denna människoförnedrande överklass måste dess­utom bestämma vad vi lyssnar på i radion, vad vi ska se på teven, vad vi ska läsa i ”informa­tionsbladen”, vad vi ska inrikta oss på under läroåren, kort sagt vad vi ska tänka och drömma om. Det enda sugrör vi kan andas frisk luft genom (medan vi ligger begravda under deras hjärntvättsdiarré) är de udda filosofernas och de udda profeternas formuleringar. Därur kom­mer kraften att överleva, inte ur nånting annat i den officiella ”kulturen”. Partier och religiösa ismer utfärdar ”dekret” som sägs vara civilisationsstadgande, medan frihetstänkarna kallas ”terrorister” och tvingas böja sina ord så att de liknar krummande ryggar. Men om man lutar sig framåt och lyssnar till vad de hukande verkligen yttrar, då kan man sluta sig till ett och annat. Vi har kunskapskällorna, men de grumlas av den oproportionerligt stora spridningen av ”samhällsvisionärer” vars tänkande ryms i en fingerborg och vars humanism får plats på ett knappnålshuvud.
Om vi följde ”maktelitens” recept skulle vi alla bli lallande byfånar fastkedjade vid tek­nologiskt tillväxtskräp. Vi är dock inte fogliga. Det är vår smala lycka. Vi fogar oss inte efter civilisationsingenjörernas planritningar, deras eländiga lögnkampanjer, deras upphöjande av Joakim von Anka till filosofiskt ideal. Vi höjer Kronbloms näve i stället och säger: låt oss ligga ifred på det sufiska sofflocket, så lämnar vi er i fred. Sluta ockupera massmedia. Håll tyst. Vi vet hur vi ska leva våra liv, men ni vet inte. Låt bli att utöva våld. Låt bli att stängsla, fängsla, ängsla. Försök att höja er upp till Människans nivå. Har ni inte märkt att de medvetna soffliggarna blir fler och fler?
Ni skövlar skogarna för profitens skull och skövlar medvetandena för anpassningens skull – men vad säger ni den dag ni sitter där i gungstolen på Duktighetselitens Höstsol och sum­merar era liv?
Var det ett lyckat ”projekt” ni organiserade? Hade det inte varit mera lyckat om ni lagt er ner på rygg och mediterat över de sanna mänskliga behoven?
Ack ja.
Folket har andra hjältar än ni.
Och andra apokalypser.