Av: Cecilia Verdinelli

Förädlad fattigdom

Jag har blivit smått besatt av simplicity-rörelsen, eller "frivillig enkelhetsrörelsen" som man säger på svenska. Jag klickar mig runt bland de många bloggarna om konsumtionsbantning, köpstopp och radikal prylutrensning. Genrebilderna är talande och tilltalande: luftiga rum, rena ytor, en vit gardin som fläktar i brisen från ett öppet fönster. Eller kala bohusklippor mot ett disigt stilla hav, på sin höjd lite ljung i förgrunden.
Enkelhetsrörelsen fanns före finanskrisen men har begripligt nog fått en skjuts av den. Rörelsens företrädare nämner tre idépelare: materiell enkelhet, ekologisk medvetenhet och personlig utveckling. En av dess företrädare är forskaren Jörgen Larsson som med sin studie om barnfamiljers tidsbrist pekade på hur konsumtion stjäl tid: man måste jobba för att ha råd att köpa prylarna, man måste efterforska produkterna innan man köper, vilket också tar tid, sedan shoppa, sedan montera dem, lära sig hur de funkar och underhålla prylarna. Larssons forskning, som huvudsakligen driver tesen att minskad konsumtion kan ge en högre livskvalitet och frigöra tid, har fått ett stort medialt genomslag, i synnerhet sedan hans bok Rik på riktigt kom ut (skriven tillsammans med Fredrik Warberg). I dag finns ett stort antal svenskar som på olika sätt och på olika nivåer försöker konsumtionsbanta och skriver om det. Mest märkbar är förmodligen en Aftonbladetjournalist som provar att leva en månad på socialbidragsnormen och bloggar om det.

I stora drag är enkelhetsrörelsen alldeles utmärkt, tänker jag. Så varför blir jag så irriterad på de ivriga åtstramare som jag möter i bloggarna? Visserligen tenderar enkelhetsrörelsen att i sin ena extrem tippa över i en ytlig variant som mest handlar om inredning, där man eftersträvar rena ytor och feng shui genom att göra sig av med plottrigheterna i sitt liv, och i den andra änden kantrar den i en kladdig nykristendom. Men alla rörelser kantrar i sina extremer, och jag inser att det inte är anledning nog att avvisa den. Och visserligen är det rätt störande att Aftonbladet låter sin journalist blogga om soc-livet istället för att bjuda in ett antal riktiga socialbidragstagare, det riskerar att bli en slags medelklassig extremsport av det hela, men jag tillstår att det är bättre än att inte alls skriva om hur det är att leva på socialbidrag. Att jag sedan stör mig på att den äkta upplevelse man eftersträvar i stället för konsumtionshets alltid tycks inbegripa natur och kärnfamilj (det allra äktaste är nog att åka långfärdsskridskor med sina barn) och aldrig någonsin en riktigt bra SF-rulle tyder nog mest på att jag är en överkänslig urban jävel.

Nej, problemen med enkelhetsrörelsen har att göra med dess prefix "frivillig" och blindheten inför den djupt ofrivilliga enkelhet som finns i världen och i Sverige. Den "enkelhet" som blir resultatet av att familjer i Älmhult och Bengtsfors på kort tid ska gå från två löner till två a-kassor till två socialbidrag. Det är som om den inte funnes. För underförstått är det just fivilligheten som gör att materiell enkelhet leder till personlig utveckling. Att avstå är förädlande. Att helt enkelt bara inte ha är frustrerande. Det ena enkelt, det andra fattigt. Den som lever på en verkligt låg ekonomisk standard har inga rena feng shui-ytor (för det första har hon troligen en liten yta att leva på, för det andra har hon inte råd att investera i "få grejer av bra kvalitet" och smarta förvaringssystem). Om enkelhetsrörelsen ignorerar fördelnings- och rättvisefrågorna blir den aldrig något annat än ett alternativt konsumtionsmönster, en smakvariant inom konsumtionssamhället som värderar kajaker, navelskådande och gamla trähus högre än ett schysst hemmabiosystem. Ett lite miljövänligare konsumtionsmönster, det ska medges, men that´s it.

(Cecilia Verdinelli, Arbetaren)

Ja! Senaste numret av Tvärdrag. Särskilt Stefan Svallfors om välfärdssystem i lågkonjunktur.

Nej! Dagens Arena accepterar häpnadsväckande okritiskt högerns verklighetsbeskrivning om "våldsvänstern".