Satsa på de starka

Initierat Cecilia Verdinelli
Arbetarens andra nyhetskrönikörer: Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Ursula Berge

En stolt (men möjligen inte nöjd?) Jan Björklund kunde häromveckan presentera beslutet om de så kallade elitgymnasierna. Förutsägbart nog åkallade han den så ofta missbrukade Jante när han motiverade beslutet: "Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater". Och det tycks som om i stort sett alla håller med honom. Lärarförbunden gör det, liksom sossedebattören Lotta Gröning, som i radio utbrast att "det måste bli tillåtet att vara duktig i Sverige!"
Jag är inte helt säker på vad jag tror om själva beslutet. Om det verkligen bara skulle handla om möjligheten för vissa gymnasieklasser att ha en profilinriktning på matte eller historia vore det väl okej. Problemet är att det här beslutet framför allt är en retorisk politisk handling. Varför skulle annars utbildningsministern själv så konsekvent kalla det "elitklasser" eller "spetsklasser" och inte helt enkelt "profilklasser"?

Det man i synnerhet verkar vara enig om är att det har varit förskräckligt synd om de duktiga kidsen. De blir tillplattade och nedtryckta och understimulerade till den grad att de förlorar motivationen, börjar skolka och knarka och blir mods. Nej, förlåt, jag ska inte skoja. Men jag tror inte riktigt på det där. Retoriken runt de duktiga elevernas lidande är kraftigt överdriven. När man hör Lotta Gröning kan man tro att toppstudenter regelmässigt hämtas in av kurator för en skarp tillsägelse om att genast försämra sina studieresultat. Men du Gröning, nu ska jag berätta en grej för dig: det är faktiskt redan tillåtet att vara duktig i den svenska skolan. Mer än så: den som är duktig belönas storligen genom att få tillgång till universitetens högstatusutbildningar, vilka i allmänhet leder till hög inkomst och betydelsefull social position. Och vad gäller understimulansen: dessa superbegåvade elever som dessutom nästan alltid kommer från välutbildade hem klarar för det mesta av att stimulera sig själva lite. Om nu naturmatten är så understimulerande att de rullar tummarna, som Jan Björklund antyder och vilket jag - som läst naturmatte - tvivlar på är särskilt vanligt, klarar de nog av att själva hitta lite utmaningar på biblioteket, på nätet eller, troligare, i mammas eller pappas bokhylla.
Så ta det lite lungt. Det löser sig nog för de alla duktigaste kidsen trots allt, erfarenheten visar att de hittar till Handels, KTH, KI och UD ändå.

Att välutbildade föräldrar gärna inbillar sig att de egna barnens skoltrötthet i själva verket beror på att de är så extremt begåvade att de är understimulerade är mänskligt förståeligt och lite gulligt. Att detta upphöjs till skolpolitik är mindre gulligt, i synnerhet som det sker helt utan hänvisning till forskning eller data.
Jag tror inte att beslutet om "elitklasserna" är en skolpolitisk katastrof. Som varenda gymnasieunge vet så fungerar redan vissa skolor och vissa gymnasielinjer i praktiken som en slags inofficiella elitutbildningar. Men eftersom det är omöjligt att se vilket reellt behov elitgymnasierna fyller eller vilket problem elitgymnasierna löser kan jag inte dra någon annan slultsats än att det här handlar om symbolpolitik.

(Cecilia Verdinelli, Arbetaren)