Av: Cecilia Verdinelli

Lilla haschboken i repris

Jag kommer först att tänka på "Lilla haschboken". Minns någon den? Det var en alarmistisk liten skrift om hasch som delades ut till föräldrarna när jag gick i högstadiet. Roligast var checklistorna med varningssignaler som föräldrar skulle vara uppmärksamma på då de kunde indikera haschmissbruk. Sådant som svårt att komma upp på morgonen, att bekanta sig med nya musikstilar och få nya kompisar ansågs vara varningstecken.
Jag blir fnissig på samma sätt av Försvarshögskolans omtalade rapport om Rosengård. Även här försöker man göra checklistor på varningssignaler. Holländska myndigheter har, jag citerar en knölig mening, "utvecklat olika preliminära indikatorer vilka kan indikera att en radikaliseringsprocess har påbörjats som ger visuella varningstecken". Bland indikatorerna finns "Tvära förändringar i de fysiska attributen (skägg, klädsel etc)" och "Förändrad konsumtion av media, t ex radikala hemsidor och chattrum på Internet, eventuellt ökat intresse för utländska TV-kanaler som grafiskt förmedlar våldsbilder från Irakkriget och andra oroshärdar". Fast rätt snart fastnar fnisset i halsen, och jag associerar inte längre till "Lilla haschboken", salig i åminnelse, utan till de checklistor och varningssignaler som den argentinska militärjuntan höll sig med. Skägg var förstås även i det argentinska fallet något att se upp med, liksom "böcker av ryska författare". Mer än en person försvann i hemliga fängelser på grund av skägg och konstiga böcker.
Det Rosengårdsrapporten säger sig undersöka är "radikaliseringen" i Rosengård. Underförstått den muslimska radikaliseringen. Men de skriver ofta bara "radikalisering" och bankar effektivt in en negativ förståelse av begreppet radikalisering som något hotfullt som samhället måste skydda sig mot. Själva kvaliteten på rapporten är precis så ohemult usel som bland andra Mattias Gardell påstår. Den bygger på några få intervjuer, mest med poliser, socialsekreterare och lärare/rektorer, baserade på ledande frågor av typen: "Vilka drivkrafter ligger bakom radikaliseringen (hat mot samhället/västvärlden, kriget i Irak, personliga negativa erfarenheter, osv)" och, riktad till skolungdomar, "Vilka konflikter förekommer i skolan? Stökig omgivning, kulturkrockar, svåra hemförhållanden som sprids till skolan, bråkiga miljöer från området som får effekt även i skolan?"

Demokratiskt sett är Rosengårdsrapporten en brakskandal. Eller borde vara. Detta är inte vilken b-uppsats som helst, det är en rapport beställd av regeringen, högtidligt överlämnad till integrationsministern, utvecklad i någon form av dialog med kommunordföranden Ilmar Reepalu. Att överhuvudtaget skicka Försvarshögskolan att studera Rosengård är försåtligt: utan att säga det explicit slår man därmed fast att Sverige har en "inre fiende", precis som Argentina en gång.
Men även om man skulle köpa de säkerhetspolitiska antaganden som görs, även om man skulle vara rädd för en våldsam utveckling i förorterna har man stor orsak till oro. De ovetenskapliga, fördomsbaserade rekommendationerna stjälper snarare än hjälper. När man fastslagit att skägg + kaftan + Rosengårdsbakgrund = fara, så spikar man också fast att slätrakad + button down-skjorta = ingen fara. Det är så man missar UNA-bombare och 11-september-piloter. Det är så man effektivt skapar säkerhetsmässigt döda vinklar.
Rapporten ökar inte någons säkerhet och den är ett enda stort fuck you-tecken till Sveriges alla förortskids, muslimer eller ej. Nyamko Sabuni bör tvingas förklara vad Försvarshögskolan överhuvudtaget har i Rosengård att göra. Om hon inte kan det, bör hon dra tillbaka rapporten och be om ursäkt.

(Cecilia Verdinelli, Arbetaren)