Av Anna Larsson

Visa att vi är många som bryr oss

För fyra år sedan startade USA sitt krig mot Irak. Sedan dess har 600 000 människor mist livet och miljoner är på flykt från kriget. USA ljög och påstod att Irak hade mass­förstörelsevapen.

Samtidigt har just USA en skräckinjagande mängd egna sådana vapen. Vi som är gamla nog glömmer aldrig att just detta land, USA, är det enda någonsin som anfallit ett annat folk med kärnvapen. Det var vid attackerna mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

Men nu gäller det Irak, där förstörelsen fortsätter – med Guds hjälp, enligt USA:s president.

Med samma vokabulär hotar nu Bush att anfalla Iran. Hans krigspropaganda måste få ett slut. Och faktiskt ser det ut som om allt fler människor förstår att det är USA som är det verkligt stora hotet. Det betyder kanske att många också här i Sverige kommer att protestera den 17 mars och kräva att USA lämnar Irak.

Kanske fler och fler börjar förstå att vi har ett kapital att förvalta och att alla måste hjälpas åt med att skydda detta kapital? Jag menar inte pengar, prylar och maktmedel. Det kapital jag tänker på är jorden, luften, vattnen och männi­skorna, våra barn och efterföljande generationer, som ska kunna leva på denna jord. Utan att bli förgiftade i moderli­vet eller under alla sina dagar de har att leva.

Jag vet att många liksom jag längtar efter en värld fri från förtryck, fattigdom, vapen och förstörelse, det vill säga allt detta elände som frodas under kapitalismen. Tänk också om vi kunde bli fria från klimathot, bil- och flygtrafikens farliga påverkan och radioaktiviteten från alla våra kärn­kraftverk. Jag drömmer om det goda skapande som skulle kunna uträttas med alla de pengar som nu går till vapen och förstörelse av människor och miljö.

Jag hoppas att vi kommer att bli många den 17 mars som visar att vi bryr oss, att vi inte tolererar krig längre. Vi kan också visa vår solidaritet med de allt fler i USA, som nu protesterar mot sin egen krigsgalna regim för att slippa sända sina söner och döttrar till fronten i Irak. Till mitt sista andetag tänker jag vara trofast mina idéer om en bättre värld. Om mina ben orkar ses vi kanske den 17 mars i Varberg.

ANNA LARSSON, 86 ÅR

Debatt ur tidningen BYGGNADSARBETAREN

Centern visar förakt för arbetare

De bittraste motståndarna till lagen om an­ställningsskydd (las) är främst Företagarna och svenskt Näringsliv (SN) och före detta folkrörelsepartiet centerpartiet. Även lobby­organisationer som Timbro och Sydsvenska Handelskammaren med flera extrema orga­nisationer kan räknas med.

Den kanske mest rabiata motståndaren till Svensk fackföreningsrörelse är center­partiets Maud Olofsson. Som norrländsk storbonde följer hon traditionen som notorisk arbetarhatare. Hon framför öppet sin avsky mot löntagarnas rättigheter.

Ett argument är att arbetsmarknadsla­garna och främst las är en föråldrad lag och borde ersättas med något nytt. Några pekar på Danmark och menar att deras flexibilitet i lagstiftning är ett föredöme.

Alla argument har samma innebörd och grundvärdering. Ett förakt för lägre tjänste­män och arbetare, där målet är att göra lönta­garna rättslösa och kravlösa.

När man säger att det fordras förnyelse i lagstiftningen menar man att lagstiftningen från mitten av sjuttiotalet är omodern och inte hör hemma i dagens samhälle. Vad den ska ersättas med framgår inte. Ett är säkert, löntagarnas rättigheter ska inte stärkas. Tyd­ligen längtar man tillbaka till tiden då det var möjligt att avskeda anställda utan anledning och till den tid då den anställde saknade den trygghet som kollektivavtal och lagstiftning ger. Man säger att det är svårigheter för främst de små företagen att avskeda sina anställda.

I dag kan företag upp till tio anställda sparka två anställda utan skäl. Ett krav är att alla uppsägningar ska föregås av förhand­lingar med den fackliga organisationen. Finns det sakliga skäl är det fullt möjligt att avskeda anställda.

Vid tillsvidareanställning har båda parter en månads uppsägning av anställningen.

När anställningen överstigit två år utökas uppsägningstiden till två månader för att efter sex års anställning uppgå till sex måna­der.

Om detta faktum skriver ingen svensk borgerlig tidning. Är det okunnighet?

I de få fall man för fram alternativ till vårt system med nationella kollektivavtal hänvisar man till egna uppgörelser mellan den anställde och arbetsgivaren. Detta sy­stem hade naturligtvis saknat varje form av trygghet.

I Danmark är lagstiftningen ännu sämre för den anställde än i Sverige, men där är a-kassesystemet betydligt tryggare men 90 procent av inkomsten i ersättning. Visserli­gen är egenavgiften högre än i Sverige, även efter regeringens chockhöjning. Detta un­danhåller företagarorganisationer, lobby­grupper och borgerliga ledarskribenter.

Att man kan försvara företagare som på­står sig uppfylla kraven på kollektivavtal men trots detta vägrar skriva avtal med facket förstärker bara uppfattningen om okunskap och en elitistisk, föraktfull inställ­ning till vanliga löntagare i vårt land.

Vi ska i stället sträva efter ett humant samhälle med ett trygghetssystem både i arbetslivet och i samhället i övrigt. Samver­kan mellan löntagare och arbetsgivare är dessbättre den vanligaste situationen på vår arbetsmarknad, låt oss värna och utveckla den.

TORD PERSSON

ORDFÖRANDE
BYGGNADS LUND

Arbetarens klimatblogg

http://www.arbetaren.se/klimatblogg/

Arbetaren

Arbetaren