Samma skräp
ATT HÖGRE FLEXIBILITET på arbetsmarknaden, det vill säga sämre anställningsskydd, leder till lägre arbetslöshet håller på att bli en absolut sanning. ”Beviset” är den danska modellen, flexicurity kallad. Där är det lättare att sparka folk – hyr og fyr – men samtidigt finns inkomsttrygghet i form av en generös a-kassa. Och se: I Danmark är arbetslösheten ett par procent lägre än i Sverige.
Detta argument är på väg att segla upp som ett av borgerlighetens mest bärande i valrörelsen, och därför är det viktigt att punktera det redan nu. Vilket är lätt gjort.
DET SOM NU KALLAS flexicurity är nämligen ingenting nytt. I den färska LO-rapporten ”Tryggare på andra sidan sundet?” av Lena Westerlund konstateras att anställningsskyddet har sett i stort sett likadant ut i många år – inklusive de år under 1980-talet då arbetslösheten i Danmark var mycket hög. Samtidigt har Sverige haft ungefär samma anställningsskydd sedan Las infördes på 1970-talet. Ändå hade vi rekordlåg arbetslöshet under 1980-talet. Under 2000-talet har arbetslösheten i våra grannländer varit ungefär lika hög, kring 5 – 6 procent. Alltså har arbetslösheten varierat kraftigt i båda länderna – trots att reglerna för anställningsskydd varit i stort sett oförändrade.
Att fastslå ett samband mellan hög anställningstrygghet och hög arbetslöshet är alltså ren fejk.
Då finns det bättre förklaringar till att arbetslösheten i länderna nu skiljer sig åt ett par procent. Som att Danmark har bedrivit en mer expansiv finanspolitik på senare år, vilket gynnar sysselsättningen, och att Sverige har genomgått en ”produktivitetschock” – en rekordhög effektivisering av arbetslivet som motverkar ökad sysselsättning.
SAMTIDIGT SKA INTE skillnaderna i flexibilitet överdrivas. Ibland framställs Sverige som rena planekonomin och Danmark som vilda västern. Men för större delen av den danska arbetsmarknaden krävs sakliga skäl för uppsägning – det vill säga arbetsbrist eller personliga skäl – precis som här. Dock finns inga turordningsregler. Men som vi vet är turordningsreglerna möjliga att förhandla bort i Sverige, och i mindre företag kan två personer automatiskt undantas.
Turordningsreglerna är ändå viktiga att slå fast om, och stärka! Även om LO, sin vana trogen, inte resonerar i termer av styrkeförhållanden mellan klasser är det så här: Om arbetsgivaren ges större möjligheter att välja och vraka vid uppsägningar försvåras fackligt arbete på basnivå genom att det blir lättare att göra sig av med ”obekväma” personer. Dessutom ökar riskerna för diskriminering av till exempel kvinnor i barnafödande ålder.
Ytterligare något som brukar framhävas som positivt i den danska modellen är den rabiata jakten på arbetslösa. Men vid en samlad bedömning är Ams ungefär lika jävliga. I båda våra länder ställs hårda krav på aktivering, som kurser i skrivande av meritförteckningar, för att få ut sin a-kassa. I Danmark är i alla fall a-kassan högre – 90 procent – och kan betalas ut längre – fyra år.
Sammantaget är det mer som förenar än skiljer de danska och svenska modellerna. Men skyll inte arbetslösheten på anställningstryggheten!
RW
ARBETAREN 21/2006
söndag 28 maj 2006
söndag 21 maj 2006
Tidningen ARBETAREN ledaren i nummer 20/2006.
Så hejdas ohälsan
EN MILJON MÄNNISKOR vantrivs på sina arbeten, vilket bland annat beror på stress. Den bedömningen gör Mikael Sjöberg, Arbetslivsinstitutets generalsekreterare (i Ekots lördagsintervju). Lägg till detta att kvinnor dominerar i låglönegrupper, att de fortfarande dubbelarbetar i enormt mycket högre utsträckning än män och att pappor endast tar ut omkring 17 procent av föräldraledigheten.
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnor är väl värda den paus från sina tunga yrkesliv det (tunga) småbarnsomhändertagandet i hemmet innebär. Men det är ett synsätt som saknar en vision. För just eftersom de sämst betalda, stressiga jobben är kvinnodominerade behövs kvinnorna på jobbet – för att med kontinuitet kunna organisera sin fackliga kamp för bättre villkor. Därför är det glädjande att s-kvinnorna utmanar sitt parti, som ju hårdnackat gör motstånd mot ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen, och kräver att de två så kallade pappamånaderna åtminstone ska bli tre. Männen måste tvingas till ansvar för hem och barn och i det fallet är faktiskt lagstiftning en bra väg att gå. ”Valfriheten” att lösa familjens angelägenheter på ett könstraditionalistiskt sätt har visat sig stå kvinnor allt för dyrt. Vi har fått betala med osäkra anställningar och lägre löner. Menar man allvar med jämställdhetsambitioner måste den ekonomiska jämställdheten – självfallet – prioriteras.
Så långt har möjligen s-kvinnorna förstått. Men när de samtidigt går ut och gör gemensam sak med fackförbundet Kommunal och släpper kravet på sex timmars arbetsdag framstår deras analys genast som mera vacklande.
TENDENSERNA I det svenska samhället är solklara: Vinsterna skenar iväg samtidigt som vanliga arbetare slits allt hårdare och riskerar inte bara stress och vantrivsel, utan också arbetsskador, förslitningsskador, utbrändhet och till och med dödsfall på jobbet.
Jämställdhetsprioriteringar, som till exempel individualisering av föräldraförsäkringen och höjda löner i de kvinnodominerade sektorerna utesluter inte på något sätt att arbetarna utmanar kapitalet, vilket kravet på sänkt arbetstid innebär. Och en sextimmars-reform skulle samtidigt göra det rimligare för småbarnsföräldrar att arbeta heltid, med allt vad det innebär av ekonomisk trygghet, pensionspoäng och så vidare, och ändå hinna ta hand om barnen. Så minskar stressen och så minskar risken att bli sjuk.
Det största försöket med sex timmars arbetsdag är antagligen det som genomfördes i Kiruna kommun. 1988 infördes 30-timmarsvecka med bibehållen lön för hemtjänstpersonal, ett projekt som kom att fortsätta i 16 år – tills det ”blev för dyrt”. Ingen komplett utredning har gjorts av vad det faktiskt innebar, men fyra mindre utredningar tyder på att personalen blev piggare.
I EN SITUATION där Sverige har enorma problem med ohälsa borde det vara självklart att diskutera rimligheten i ständiga krav på effektiviseringar i arbetslivet – med bibehållen arbetstid. Det är just detta som utgör grunden för de ökade vinsterna och de fördjupade klassklyftorna. Om arbetarna kapar åt sig av det löneutrymme som produktivitetshöjningarna skapar räcker det till både löneökningar och sänkt arbetstid.
RB
ARBETAREN 20/2006
Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) rikard.warlenius@arbetaren, rebecka.bohlin@arbetaren.se
EN MILJON MÄNNISKOR vantrivs på sina arbeten, vilket bland annat beror på stress. Den bedömningen gör Mikael Sjöberg, Arbetslivsinstitutets generalsekreterare (i Ekots lördagsintervju). Lägg till detta att kvinnor dominerar i låglönegrupper, att de fortfarande dubbelarbetar i enormt mycket högre utsträckning än män och att pappor endast tar ut omkring 17 procent av föräldraledigheten.
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnor är väl värda den paus från sina tunga yrkesliv det (tunga) småbarnsomhändertagandet i hemmet innebär. Men det är ett synsätt som saknar en vision. För just eftersom de sämst betalda, stressiga jobben är kvinnodominerade behövs kvinnorna på jobbet – för att med kontinuitet kunna organisera sin fackliga kamp för bättre villkor. Därför är det glädjande att s-kvinnorna utmanar sitt parti, som ju hårdnackat gör motstånd mot ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen, och kräver att de två så kallade pappamånaderna åtminstone ska bli tre. Männen måste tvingas till ansvar för hem och barn och i det fallet är faktiskt lagstiftning en bra väg att gå. ”Valfriheten” att lösa familjens angelägenheter på ett könstraditionalistiskt sätt har visat sig stå kvinnor allt för dyrt. Vi har fått betala med osäkra anställningar och lägre löner. Menar man allvar med jämställdhetsambitioner måste den ekonomiska jämställdheten – självfallet – prioriteras.
Så långt har möjligen s-kvinnorna förstått. Men när de samtidigt går ut och gör gemensam sak med fackförbundet Kommunal och släpper kravet på sex timmars arbetsdag framstår deras analys genast som mera vacklande.
TENDENSERNA I det svenska samhället är solklara: Vinsterna skenar iväg samtidigt som vanliga arbetare slits allt hårdare och riskerar inte bara stress och vantrivsel, utan också arbetsskador, förslitningsskador, utbrändhet och till och med dödsfall på jobbet.
Jämställdhetsprioriteringar, som till exempel individualisering av föräldraförsäkringen och höjda löner i de kvinnodominerade sektorerna utesluter inte på något sätt att arbetarna utmanar kapitalet, vilket kravet på sänkt arbetstid innebär. Och en sextimmars-reform skulle samtidigt göra det rimligare för småbarnsföräldrar att arbeta heltid, med allt vad det innebär av ekonomisk trygghet, pensionspoäng och så vidare, och ändå hinna ta hand om barnen. Så minskar stressen och så minskar risken att bli sjuk.
Det största försöket med sex timmars arbetsdag är antagligen det som genomfördes i Kiruna kommun. 1988 infördes 30-timmarsvecka med bibehållen lön för hemtjänstpersonal, ett projekt som kom att fortsätta i 16 år – tills det ”blev för dyrt”. Ingen komplett utredning har gjorts av vad det faktiskt innebar, men fyra mindre utredningar tyder på att personalen blev piggare.
I EN SITUATION där Sverige har enorma problem med ohälsa borde det vara självklart att diskutera rimligheten i ständiga krav på effektiviseringar i arbetslivet – med bibehållen arbetstid. Det är just detta som utgör grunden för de ökade vinsterna och de fördjupade klassklyftorna. Om arbetarna kapar åt sig av det löneutrymme som produktivitetshöjningarna skapar räcker det till både löneökningar och sänkt arbetstid.
RB
ARBETAREN 20/2006
Redaktörer: Rikard Warlenius (RW) och Rebecka Bohlin (RB) rikard.warlenius@arbetaren, rebecka.bohlin@arbetaren.se
lördag 6 maj 2006
Iranska regimen tar till nationalism
"Det är inte kärnvapen i sig som retar gallfeber på USA - det är vem som har dem." Shora Esmailian om Iran i ledarkrönikan i ARBETAREN.
Förra året var det valår i Iran och den före detta premiärministern och megakapitalisten Rafsanjani skulle hålla tal på första maj inför Teherans arbetare, men det misslyckades. Rafsanjani kunde nämligen inte göra sig hörd när tusentals arbetare skrek egna slagord, blåste i visselpipor och slog på trummor.
Samma fiasko inträffade i år när Mahjoub - chefen för den statliga fackföreningen Arbetarnas hus - skulle hålla tal. Arbetarnas hus hade utlyst första maj-demonstration utanför den gamla amerikanska ambassaden i Teheran. Arbetare från Qazvin bar pannband med texten "Strejk, strejk", de från den heliga staden Qom hade valt "Arbetarskydd" - iranier dör i arbetsplatsolyckor varje dag - och på sina bandanas hade studenter skrivit "Oberoende organisering är en rättighet". Med trummor och höga röster skrek de slagord som "Satsa inte pengarna på Palestina, tänk på vår situation" och "Glöm inte Frankrike - här står vi".
Demonstrationsledningen försökte då anspela på arbetarnas religiösa känslor genom att tala om martyren Imam Hussein, men arbetarna gav sig inte. Mahjoub sade åt polisen att få tyst på arbetarna med trummor, men hur får man tyst på tusentals förbannade arbetare? Det får man inte!
De senaste två årens gräsrotsarbete inom arbetarrörelsen i Iran har försatt Arbetarnas hus i inre kris. En kris där den statliga arbetartidningen Kar va kargar, Arbete och arbetare, som aldrig någonsin skrev om strejker eller arbetarkontroll innan, nu plötsligt börjat publicera texter om arbetarkamp av Marx och Lenin.
DET ÄR INTE EN tillfällighet att regimen samlade arbetarna framför den före detta amerikanska ambassaden. I och med alla krigshot från USA måste den iranska regimen - i sin desperation - anspela på det iranska folkets nationalistiska känslor. Nu råkar det också vara så att iranier i allmänhet är nationalistiskt lagda, och såväl mellan skikts- som arbetarklassiranier ser det som sin rättighet att utveckla kärnkraft; de förstår inte omvärldens uppblåsta reaktion.
Iran är ett land med stora oljetillgångar, helt omringat av amerikanska militärbaser. Även om målet med anrikningen av uran inte skulle vara fredliga har Iran all rätt att försvara sig. Men det är inte kärnvapen i sig som retar gallfeber på USA - det är vem som har dem. Om Iran skulle skaffa sig kärnvapen skulle maktförhållandena helt och hållet förändras i Mellanöstern, Israel skulle mista sitt kärnvapenmonopol och USA skulle inte på samma enkla sätt kunna suga ut Mellanösternländerna på deras ekonomiska blod - oljan.
ETT ANFALL PÅ IRAN skulle vara en katastrof för landets befolkning. Iranier vill inte genomgå ännu ett krig, men om de skulle bli anfallna skulle de försvara sig - kanske till och med på islamisternas sida. Det är en naturlig reaktion. Men även en sådan försvarsallians skulle vara en katastrof för Iran, som i dag är fullt av aktivister som försöker bygga demokratiska strukturer i landet. Sakta men säkert kan de vara på väg att uppnå mer än förväntat, och vissa framsteg sker snabbt: för bara några år sedan kunde inte arbetare strejka med livet i behåll.
I dag känner de sig stärkta av den solidaritet arbetarrörelsen i världen gett dem - nu kan de förenas och med raka ryggar skrika åt regimen att deras rättigheter går före allt annat. Det är just de som kommer att genomföra den största förändringen i Iran sedan revolutionen 1979. Ett anfall skulle inte bara vara graven för tusentals civila dödsoffer - utan också för de pyrande sociala rörelserna.
Shora Esmailian
ARBETAREN 18/2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)