Olof Palme får i folkminnet ofta symbolisera en äldre socialdemokrati, från tiden innan folkhemmet skakades av valutakriser, massarbetslöshet, borgerliga regeringar och en socialdemokrati som många gånger förde en borgerlig besparingspolitik. På sin tid var han en kontroversiell politiker, och samtidigt som han var älskad av många fanns det en utbredd skepsis som ibland slog över i ett direkt Palmehat. Minnen blir dock gärna otydliga, och den politik och världsåskådning Palmes verk byggde på riskerar därför att försvinna.
http://tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/4856
Jag är inte avundsjuk längre. Men jag hatar fortfarande. Jag är inte lika arg längre, men jag hatar ändå. Nuförtiden kan jag många av era koder, men det betyder också att jag ser igenom er. Jag ser vad er uppväxt gjort med er, hur er bakgrund påverkar er. Ni behöver inte ens öppna käften för att tala. Jag ser ändå.
Nu ska ni lyssna. Det blir lätt. Ni sitter med en massa texter i händerna. Ni har vanan inne. Läs, analysera och debattera. Ni har länge pratat vitt och brett om det klasslösa samhället. Jag har nickat med eller behållt vad jag tycker för mig själv. Men här och nu berättar jag. Det kommer ingen revolution, det klasslösa samhället kommer aldrig att förverkligas. Ni har fel. Jag hatar att ni inte erkänner det. Att ni fortfarande håller fanan högt, att ni pratar ert fina skitsnack om en utopi som inte kommer inträffa.
Ni har funnits omkring mig så länge att ni säkert inte gissar att jag är arbetarklass. Jag har lärt mig att kamouflera mig. Om ni skulle ha lärt er mer av och om oss, kanske den här boken inte kommit ut. Vi skulle inte ha gömt oss bakom era förklädnader, era ord, ert sätt att vara. Ni skulle ha varit tvungna att acceptera oss. Ni kommer att få börja nu.
Vi är högljudda, vi tar längre tid på oss att förklara saker och ofta kommer ni att behöva ta om svåra ord fler än en gång. Och, något som är läskigt, vi är arga. Vi är ilskna. Dessutom är vi trötta på att vänta på vår tur i rundan. Själv skiter jag i om ni håller med eller inte. För mig är det viktigare att ni tiger och lyssnar än tvärtom. Vi har gjort det för länge, för mycket och för bra.
Arbetet med den här boken har visat på svårigheten med att lita på vad folk säger om sin klasstillhörighet. Att se igenom deras berättelser och försöka förstå varför de kallar sig arbetarklass utan att vara det. Det har svärtat min syn på folks ärlighet.
Yelah ger ut vår bok. Vi har försökt med syndikalistiska förlaget Federativs men trots ett enträget tjatande hände ingenting, varken ja eller nej. Så var det med den klasskampen. Självklart är vi glada att något förlag vill ge ut oss, och Yelah är välkänt bland de människor (aktivister) som vi riktar kritik mot. Är allt då frid och fröjd? Nej. Självklart inte. Att förlita sig på en grupp människor som idéellt driver ett bokförlag för att de kan och har tid till det är en hård nöt att svälja. Att diskutera sina texter med medelklassen och hoppas att få godkänt skulle jag helst vilja vara utan. Jag har svårt att lita på människor från medelklassen som skall nagelfara och diskutera sättet att skriva, uttrycka sig och vad jag skriver om.
Utdrag ur boken: EN KNUTEN NÄVE I FICKAN Om klass, normer och Vänstern sid. 127-128 ff.
Red: Fredric Carlsson-Andersson
& Atilla Pişkin
Yelah Förlag, Box 7524, 200 42 Malmö
www.yelah.net, yelahbokforlag@gmail.com
